Nybygd kopi av høvelbenken frå Vasaskipet. Foto: Roald Renmælmo
Faste lesarar av denne bloggen har sett biletet over tidlegare. Det viser høvelbenken som eg og Tomas Karlsson snikra i Mariestad i 2014. Modellen av høvelbenken stammar frå ein original høvelbenk som var med då Vasaskipet forliste i år 1628. Originalen gir eit veldig interessant tidsbilete av ein høvelbenk som var i bruk på akkurat det tidspunktet og har lege på sjøbotnen i 333 år fram til skipet vart heva i 1961. Tomas har også snikra sin eige benk etter same modell og har den i bruk i sin verkstad på Stigtomta. Det har vore spørsmål om korleis ein skal plassere benken i høve til svensk snikkartradisjon. Kan det ha vore ein benk som var spesielt utvikla for skipsbygging og at dei skrå føtene bak kan vere tilpassa til ein spesiell plassering om bord i skipet? Kan benken representere ein handverkstradisjon knytt til dei mange skipsbyggarane frå Nederland som arbeidde i Stockholm den aktuelle tida? Dette er gode og relevante spørsmål som det er vanskeleg finne gode svar på. Det har mangla døme på tilsvarande høvelbenkar i Sverige, men no har det dukka opp ein slik hos Mattias Helje i Lima.
Høvelbenken stammar frå Insjön i Åhls socken i Leksand kommune. Den stod i uthuset til eit hus som vart bygd tidleg på 1900-talet og kan truleg vere frå den tida. Foto: Roald Renmælmo
Høvelbenken er heilt klart mykje yngre enn høvelbenken frå Vasaskipet, det skil nok minst 250 år mellom desse benkane. Det er skilnad på materialen som er brukt. Vasabenken var bygd av eik i nokså grove dimensjonar, truleg det som var vanleg handelsvare på den tida. Benken frå Insjön er bygd i furu, truleg også noko gran, med smekrare dimensjonar av vanleg skurlast i understell i skuffen på sida. Benken frå Insjön manglar både ronghake og smidd høvelbit. Det er ein del skilnadar.
Når ein så ser på kva som er felles for desse to benkane så er det ikkje så reint lite. Benken frå Insjön har arbeidshøgde på ca. 73 cm og Vasabenken 71,2 cm, men har nok vore noko høgre før 333 år med slitasje på havbotnen. Benken frå Insjön har ei benkeplate av ein heil plank litt i underkant av 3″ tjukk, 34 cm brei og ca 210 cm lang. Vasabenken har ei benkeplate med tjukne som er i underkant av 3″ tjukk, 36 cm brei og 330 cm lang. Det som også er felles er føtene bak som skrår bakover og gjer benken meir stødig sidevegs. Begge benkane er utstyrt med bordklype i staden for framtang, men benken frå Insjön har også ei kombinert bordklype og høvelstopp montert på benkeplata. Benken frå Insjön har det som vanlegvis kallas skuff, ei renne av samanspikra bord i bakkant. Denne brukast vanlegvis til å samle ymse småverktøy som ein bruker i arbeidet på benken.
Begge benkane har føter som er tappa gjennom bordplata og spikra fast. På Vasabenken er det inntrekte tappar som gir noko betre låsing, medan benken frå Insjön har berre saga ut spor i sida for føtene. Benken frå Insjön har spikra på ei bord på langs på framsida som ser ut som at det kan ha hatt funksjon med å støtte under emne som skulle høvlast på kant. Vasabenken har også eit system for dette med den flyttbare klossen med hol for ronghake. Funksjonsmessig i praktisk bruk så er det mange likhetstrekk mellom benken frå Insjön frå tidleg 1900-tal og benken frå Vasaskipet frå 1628. Kanskje vi kan driste oss til å antyde at dette viser ein kontinuitet i tradisjonen i snikkarfaget? Det finnast nok mange spennade høvelbenkar der ute som enda ikkje er blitt «oppdaga», og det er kanskje ikkje dei som ser flottast ut som har det største potensialet i å utvikle kunnskapsområdet? Det er ikkje så viktig om høvelbenken har stått om bord i kongen sitt skip eller i eit uthus i Insjön.
Vi har tidigare postat några inlägg med bilder på snickarmiljöer. Här följer några ytterligare bilder och något om den ”tyska hyvelbänken”.
Den svenske konstnären Elias Martin, var son till Olof Martin och Ulrika Haupt i Stockholm. Martins far var snickarmästare och modern Ulrika Haupt var syster till finsnickaren Georg Haupt. Martin var under en tid lärling i faderns verkstad innan han påbörjade sin yrkesutbildning hos ämbetsmålaren Friedrich Carl Schultz. Närheten till snickarmiljöer och kunskaper i snickeri gav Martin möjlighet att på ett uppmärksamt sätt detaljrikt avbilda snickarverkstäder. I en bild har Martin avbildat en snickare framför en hyvelbänk. På ett kopparstick, också det av Martin, från Georg Haupts verkstad är en hyvelbänk synlig i bakgrunden. Båda bänkarna förefaller ha liknande öppna framtänger. Eftersom både Martin och Haupt var verksamma i Paris och London under delar av sina yrkesliv går det inte att utesluta att bilderna tillkommit under Martins vistelse i städerna.
Georg Haupt var en svensk möbelsnickare vars möbelproduktion mellan 1770 och 1784 påverkade de inhemska stilidealen vars epok benämns som den Gustavianska.
Av Elias MartinAv Elias MartinSekretär tillverkad av George Haupt. Ur Andrén, Möbelstilarna.
I en bild från Gustav Johanssons verkstad i Lindome syns en bänk med liknande framtång som på Martins bilder. I Lindome startade under 1700-talet en omfattande tillverkning av möbler för avsalu i Göteborg. Förutom möbler tillverkades byggnadsdetaljer och inredningssnickerier som spegeldörrar, bröstpaneler, fönsterkarmar, fönsterbågar, golv och innertak.
Bänk i Gustav Johanssons verkstad. Foto: Mölndals museum
Roubo konstaterade att möbelsnickaren, som också arbetar med små arbetsstycken behöver en bänk som är mer anpassad för detta, än den som vanligen används av snickare. Enligt Roubo arbetade det många tyska snickare i Paris och det var dom som konstruerade en bänk som var lämplig för detta, den sk. Tyska hyvelbänken. Det som är utmärkande för den tyska bänken är att den har en baktång och en rad bänkhakar att spänna fast arbetsstycken mellan. I Ruobos version har den också två framtänger, där den högra ser ut att vara flyttbar i sidled.
Tysk hyvelbänk. Ur Ruobo (1769)
Från ungefär samma tid, 1760-talets början, är en de äldsta äldsta avbildningarna av en tysk bänk med fram och baktång som vi känner som en ”vanlig” hyvelbänk. Illustrationen ingår i uppslagsverket Werkstäte der heutigen Künste av J.S. Halle.
Tysk hyvelbänk. Ur J.S. Halle (1761-1779)Ur J.S. Halle (1761-1779)
Källmaterial
Andrén, Erik (1981). Möbelstilarna
Halle, J.S. (1761-1779). Werkstäte der heutigen Künste
Hoppe, Ragnar (1933). Målaren Elias Martin.
Martinus, Birgitta (2012). Stolar från Lindome
Ruobo, M, (1769). Descriptions des arts et Metiers du Menuosier
Olof prøvar ein krum staffhøvel. Foto: Gunnar Bjørn Olsen
Eg har tidlegare skrive om arbeidet på tre av gruppene på seminaret i verktøymaking for snikkarar på Sverresborg i byrjinga av desember 2015. Eg har posta om snikring av høvlar til vindusmaking, snikring av golvplogar og sagblad og sagmaking. Bilete og filmsnuttar i postane er laga av snikkaren Gunnar Bjørn Olsen. Han har også dokumentert arbeidet på ei eiga gruppe som arbeidde med varierte typar av profilhøvlar. Sentral på gruppa var Olof Appelgren som har kjørt eit større prosjekt på Skansen i Stockholm der han har rekonstruert snikra innreiinger frå siste del av 1700-talet. Noko av dette har han skrive om på sin eige blogg der fokuset er på krumme profilar i listverk og fyllingspaneler. I tillegg var David Widerberg Howden og Anne Mari Mehus med på gruppa. Desse to fokuserte på høvlar som kan bli aktuelle i samband med sine bacheloroppgåver i snikkararbeid. Her er ein smakebit av arbeidet på gruppa i form av ein videosnutt filma og redigert av Gunnar Bjørn Olsen:
Alle deltakarane på gruppa arbeidde med å lage profilhøvlar der dei kopierte ein gamal original høvel. Olof arbeidde med utgangspunkt i ein krum staffhøvel frå Kalmar i Sverige. Truleg er den originale høvelen tidleg 1800-tal. David laga kopi av ein liknande høvel, men der originalen var frå området kring Hadeland. Anne Mari arbeidde med å lage kopi av ein «rillehøvel» frå kring 1820 frå Tvedestrand.
Anne Mari, Olof og Roald drøftar høvlar. Foto: Gunnar Bjørn Olsen
Olof og Olaf studerer litteratur om høvlar. Foto: Gunnar Bjørn Olsen
David arbeider med ein kopi av ein høvel frå Hadeland. Foto: Gunnar Bjørn Olsen
David arbeider med ein kopi av ein høvel frå Hadeland. Foto: Gunnar Bjørn Olsen
Olof arbeider med sin høvel. Foto: Gunnar Bjørn Olsen
Hyvelbänk i Tuna Kungsgård. Längd 215 cm, bredd exkl. framtång 45 cm. Skivan är 23 cm bred och 5 cm tjock. Höjd 79 cm. Foto: Tomas Karlsson
Genom ett tips av Mattias Hallgren fick jag veta att det fanns en bänk av ålderdomlig modell i Tuna Kungsgård. Vid ett besök kunde jag konstatera att det fans spår av en cirkelsågsklinga på undersidan av skivan. Någon har tillverkat bänken när det blivit möjligt att såga med en cirkelsåg. Enligt industrihistoriken Beng Spade bör klingsågning med timmertagande sågklingor införts i Sverige omkring 1880. Från mitten av 1800-talet fanns det cirkelsågar på de mekaniska snickerifabrikerna som etablerades vid tiden.
Cirkelsågsspår på skivans undersida. Foto: Tomas KarlssonBänklåda av spontat virke. Bakbenen har vinklats för att göra bänken stabil. Foto: Tomas KarlssonMellan frambenen sitter en slå och utanpå den en bräda som kan tjäna som stöd när breda arbetsstycken fästes i framtången. Foto: Tomas KarlssonHyvelhake. Foto: Tomas Karlsson
Det här är den första bänken som vi hittat med en intakt hyvelhake i Sverige. Vi vet inte säkert hur gammal bänken är. Den kanske är som tidigast ungefär från mitten av 1800-taalet, men den kan också vara nyare. Det intressanta är att snickaren har tillverkat en bänk för att arbeta i en tradition där arbetstyckena stöds mot en hyvelhake vid hyvlingen och att bänken inte kan betraktas som särskilt gammal, åtminstone I ett snickerihistoriskt perspektiv.
Snikkarverkstaden på Bryggen i Bergen har fått sin eige blogg der dei vil presentere stoff frå verksemda si. Dei arbeider med restaurering av bygningane på Bryggen og kjem borti mykje spennande i samband med det. Det er også stort at dei har fått innreidd ein verkstad med tradisjonelle verktøy og arbeidsbenkar. Dette er ein blogg vi vil følgje i tida framover.
Velkommen til vår ferske blogg fra Bryggen i Bergen!
De siste ukene har vi gjennomgått en liten snekker revolusjon på Bryggen. Det gamle tømrerverksted er omgjort til benkeveksted for tradisjonell snekring.
Gjerdesagen er ute, og handhøvlene er inne. Her skal det foregå restaurering av gamle vinduer, snekring av nye vinduer og dører, handhøvling av kledning, gulv, paneler og listverk;- alt på gamlemåten ved bruk av handverktøy!
På Bryggen trenger vi et verksted som er optimaliser i forhold til prosessene som kreves ved førindustriell snekring. I dette verkstedet vil rettebenken alltid stå klar til bruk. Det samme vil forsetet. Her står to høvelbenker uten forstyrrende elektrisk verktøy tett ved. Kvasse høvler, sag og beitel er innen rekkevidde når vi trenger det.
Slik kan vi enkelt dra i gang produksjonen uten å måtte tilrettelegge og rigge til verktøy og utstyr hver gang vi skal bruke det.
For en god stund siden ble jeg kontaktet av Sverre Stangenes Rødven, kniv og navarsmed, som i øyeblikket var på hjemplassen Rødven i Romsdalen. Han sendte bilder av en høvelbenk med spørsmål om den så interessant ut. Han kunne godt ta den med til Trondheim ved neste anledning sa han. Jeg svarte at benken så veldig interessant ut og syntes det var raust av Sverre å tilby seg å ta med benken til byen. Jeg så for meg en benk som var nær inn på ett par meter lang og som måtte fraktes med tilhenger eller tilsvarende.
Jeg ble overrasket da jeg besøkte Sverre for å ta benken i øyesyn. Den fikk fint plass i fanget!
Sverre kunne fortelle at benken hadde tilhørt en av hans forfedre, Bottolf Knutsen Stangenes, og at den måtte være fra 1840-tallet. Gården Rødven har livnært seg av flere ting og produksjon av tønner var visstnok en av disse tingene. Det finnes i tillegg ei smie på gården.
Tidligere har det vært presentert en liknende benk på bloggen fra Norsk Folkemuseum som hadde benevningen «Stavklombre». Dette navnet tror jeg vi nok må knytte til denne benken også.
Benken smalner av fra baktangen og fremover.
Benken er 43 1/4″ lang, hvilket vil si 113 cm. Den er bredest ved baktangen, 7 3/4″ og smalner av fremover til en bredde på 6 1/2″. Benken smalner også av på tykkelsen og er nær 2 1/4″ i baken, men fremst er tykkelsen redusert til 1 1/2″ Nærmest baktangen er det 5 firkantede hull som meget vel kan være etter en flyttbar benkehake. Lengre frem på benken er det 3 nye hull som er runde. Kan de være etter en kjellingfot/rognhake?
Enkel skisse med hovedmål i Norsk-Danske tommer.
Hmm. Hvorfor er dette sporet der?
Baktangen med benkehaken.
Fin dreiing på nett lite skruehode.
Baktangen. Skruen flytter den glidende klossen med påfestet benkehake.
Ferdige profillister og høvlane som er brukt til profilane. Dette var dei listene som ble høvla på gruppa til Ellev Steinsli på seminar i listverkshøvling. Foto: Roald Renmælmo
Vi har skrive tidlegare om seminaret vi hadde i Trondheim 15-18. november 2014. Som eg skreiv var vi delt inn i 4 grupper som kvar hadde sine oppgåver å arbeide med. På kvar gruppe var det ein av deltakarane, ein student på Teknisk bygningsvern og restaurering på HiST, som hadde i oppgåve å samordne og presentere dokumentasjon av arbeidet på gruppa. Dette vil vi presentere her på bloggen. Først ut er Ellev Steinsli som var dokumentasjonsansvarlig på gruppa som arbeidde med høvling av dør- og vindusomramming. Elles var Atle Østrem, Oddmund Aarø, Trond Eide og Roald Renmælmo på gruppa. Under føljer tekst og bilete av Ellev Steinsli.
Befaring
I samla tropp ble det gjort en befaring i noen av bygningene på Sverresborg for å få inntrykk av lister og detaljer fra tiden det her er snakk om. Runden gav også alle deltagerne en god anledning til å diskuter lister, antatte måter å få disse fremstilt og få se hvor viktig det var med vakre og forseggjorte bygningsdetaljer.
Dørlist 1 Sverresborg. Foto: Ellev Steinsli
Dørlist 3 Sverresborg. Foto: Ellev Steinsli
Dørlist 2 Sverresborg. Foto: Ellev Steinsli
Vi starta i verkstedet med klargjøring av arbeidsstasjon og diskusjon om hva og hvilke lister/produkter det skal fokuseres på. Atle hadde med en profilhøvel som det ble enighet om å fokusere på. Det ble diskutert hvor nøyaktig materialene må være ang. dimensjoner og kvalitet? Vi kom fram til at emnene er best å arbeide med når de er tilnærmet ferdig dimensjonert lik dimensjonen på ferdig listverk.
Materialvalg og dimensjonering
Valget av material ble gjort ut fra lite kvist, lite tennar og riktig dimensjon er noen kriteriene. I hovedsak ønskes det en dimensjon som er så nærme ferdig emne og med så lite kvist som mulig for enklest mulig bearbeiding før profilhøvlingen. Vi snakket litt om dette med kvist i materialene, og dette er man ønsker seg tilnærmet kvistfri materialer er ett noe moderne fenomen og det er helt klart hvis man ser på gamle lister, dører og vinduer kan man konkludere med at snekkeren sjelden var redd for en kvist eller to, også relativt stor kvist. Arbeidet blir likevel enklere uten de store kvistene. Man kan nok med sikkerhet si at verktøyet som ble brukt var godt og skarpt, når man ser på hvor fint det kan være høvla over stor kvist. Materialene ble vurdert og klargjort for dimensjonering med forskjellige typer av verktøy på vanlig måte for å dimensjonere materialer til lister, vinduer, dører og annet.
Demonstrasjon av kløyving av emne til dørlister. Gringdsaga, eller breisaga blir brukt og bordet spent fast på skottbenken til Thor Aage Heiberg på Sverresborg. Foto: Ellev Steinsli
Emne til listverk blir kanta med øks etter strek med sotsnor. Foto: Ellev Steinsli
Emne til dørlister blir kløyvd med bladsag med langvedtanning. Foto: Ellev Steinsli
Emne til dørlist blir splitta med splitthøvel, eller ploghøvel. Foto: Ellev Steinsli
Det som er mest effektivt er nok grindsaga og en god oppstilling i arbeidsbenken. Det gir ei god arbeidsstilling for klyving av materialene. Vi tok utgangspunkt i ukanta bord som var 5/4″ tjukke og så breie at vi fikk 2 bredder med list av hver. Materialen var levert av Oddmund Aarø på NDR som har handplukka furu til snekkermaterial i Klæbu, saga og lufttørka denne. Det var veldig fin material å arbeide med. Når emnet er kanta ned til bredde som er litt på overmål er det klart for å rette flasken av bordet.
Med fletthøvel høvla vi kantane rette på begge sider. Foto: Ellev Steinsli
To mann på okshøvelen er effektivt når grove emne skal høvles flate og rette. Foto: Ellev Steinsli
Atle Østrem retthøvlar kanten av emnet med langhøvel. Foto: Ellev Steinsli
Trond Eide skyt kant på emne i skottbenken. Foto: Ellev Steinsli
Dimensjonering av emnene går raskt og greit i skottbenken med gode og egnede høvler. Materialene ble høvlet til riktig tykkelse på benken før bredden dimensjoneres i skottbenken. Her ble det diskutert hvordan man raskt og effektivt kunne spenne opp emnene i benken for så å høvle ned til riktig dimensjon (bredde) med skottokse med meier som lander på skottbenken når dimensjonen er riktig. Det ble forsøkt forskjellige innretninger for å teste dette. Vi landet på å lage to jigger for å holde emnet i rett høgde i benken under montering.
Jigg for å feste emne i skottbenken. Skisse: Ellev Steinsli
Det varierer noe hvor nøye dimensjoneringen må være, men de fleste profilene er lettere å få jevne og rette, og ikke minst like, hvis man er nøyaktig i dimensjoneringen. Flaskhøvling, kanthøvling og dimensjonering er en stor del av arbeidet med listene så vi brukte mye tid på å finne fram til gode arbeidsmåter for dette arbeidet. Det som er utfordringen i arbeidet er å sitte igjen med rette flater og riktig dimensjon etter høvling.
Høvling av fals
Tre av listeprofilene vi høvla hadde utgangspunkt i en brei fals som tjente som referanse for profilhøvling. Fals kan høvles med en spesiell falshøvel som har fast land og dybdestopp. Slike falshøvler med stor nok bredde til våre profiler er sjeldne. VI prøvde derfor ut alternative metodar for høvling av fals. Den som fungerte best var å merke falsdybde med ripmot på kanten for å ha kontroll på den endelige dimensjonen. Videre ble det høvla ei not i det som blir kanten av falsen. Der ble det brukt en ploghøvel med ei list som fungerte som dybdestopp.
Dybda på falsen er streka med ripmot på kanten av emnet til list. Foto: Ellev Steinsli
Med en stillbar ploghøvel med ½» bredt stål ble det høvla not i det som blir kanten av falsen. Landet ble stilt inn på passe avstand fra kanten av emnet. En kloss ble lagt under pinnene på høvelen og fungerte som dybdestopp for riktig falsdybde. Foto: Ellev Steinsli
Not høvla i det som blir innerkanten av falsen. Foto: Ellev Steinsli
Videre i arbeidet ble overflødig material i falsen høvla bort. Etter en del prøving og instruksjon ble gjort både effektivt og nøyaktig med okshøvel ved å justere høveltanna skjevt i høvelen for å få den til å ta grovere i kanten. For å ikke høvle for djupt ble høveltanna justert tilbake mot slutten av høvlinga. Denne operasjonen gir også muligheten til å definere proporsjonen og utseende på listen siden vi står fritt til å variere dybde og bredde på falsen. I diskusjonen om hvilke lister som man ønsket å prøvehøvle ble det gjort en del refleksjoner om hvilke profiler og dimensjoner som skulle velges, både Roald og Atle hadde referanser og høvler til listprofiler fra Målselv og Bergen.
Skisse over framgangsmåten på den eine lista. Øverst er det bare høvla not, så er falsen ferdig. På tredje skisse er det høvla profil på kanten av falsen og sist er det høvla en liten staff på innerkant av lista. Denne profillista finnes det ulike varianter av i Bergen. Denne listeprofilen er senere omtalt som list nr. 2. Skisse: Ellev Steinsli
Atle høvler fals. Det mest effektive var å bruke okshøvel til å høvle bort det grøvste av treverket i falsen. Nota er så brei at sida av høvelstålet på okshøvelen tar akkurat i ytterkant. Ved å stille høvelstålet til å ta grovare i eine sida går dette arbeidet ganske fort. Foto: Roald Renmælmo
For å renske opp i falsen er det fint å bruke en finstilt falshøvel og høvle inn mot kanten. Foto: Roald Renmælmo
En finstilt pusshøvel er god til å høvle siste biten ned til ripmotstreken. Foto: Roald Renmælmo
Det ble klargjort materialer for 4 forskjellige lister med noe forskjellige profiler. To av listene har i utgangspunktet nesten lik utforming og utgangspunkt, men med noen forskjeller i hvordan man la opp til referansepunkter og anleggsflater for de forskjellige profilhøvlene. Det ble også brukt ulike profilhøvler på disse to. Ellers var det samme rekkefølge i arbeidet på disse to listene.
Trond høvler profilen med profilhøvelen. Denne profilhøvelen har dybdestopp når heile profilen er høvla. Høvelen har et land som styrer etter kanten på falsen. Denne lista var den første vi prøvde å høvle og er omtalt som list nr. 1. Foto: Roald Renmælmo
I arbeidet med å høvle disse ble det klart at det ikke er store forskjeller på hvordan man legger opp rekkefølgen eller anleggene for de forskjellige profilhøvlene. List nr. 1 og 2. er dimensjonert likt og klargjort til profilhøvlingen men det som da fremsto som ett problem etterhvert var at den ene profilhøvelen til profil på list nr. 2. tydelig ikke styrte spesielt godt og krevde en tilpasning. Det ble prøvd med ett par småjusteringer i treverket i sålen på høvelen for å få denne til å gå godt, men det ble ganske raskt klart at det måtte til justeringer i høvelstålet. Etter justeringen høvlet denne høvelen en utmerket hovedprofil i list nr. 2. Forskjellen på å høvle profilen på disse listene er i hovedsak hvordan man starter å høvle. Det ble diskutert hva som er den beste metoden. Erfaring og prøving viste at på list nr. 1 er det å høvle med høvelen liggende på anleggsflaten og høvle rett ned mot den ferdige flaten fungerte best. På list nr. 2 ser det ut for at å bruke den samme anleggsflaten er en god måte å starte på, men det som ble best med en del prøver var å la høvelen arbeide seg ned i emnet mer på skrå for å til slutt lage ferdig profil med naturlig stopp i høvelen. Høvlingen av kvartstaffen på kantene er en operasjon som er mye enklere og som ikke ble diskutert nevneverdig, høvelen bruker kanten på listen som anlegg og stopper selv når hele profilen er høvlet.
List nr. 3 i skjematisk framgangsmåte fra ferdig dimensjonert emne og til ferdig list. Skisse: Ellev Steinsli
List nr. 3 har en oppbygging som krever stor nøyaktighet for å ikke få halve profileringer på midtfeltet. List nr. 3 har en litt annen oppbygging med en karniss på begge kantene og ett ¨rille¨ felt på midten som gjør at dimensjonen helt styres av dette rillefeltet for å få riktig antall hele riller. På denne lista ble det klart at man måtte høvle karnissprofilen med kanten som anlegg og stoppen i høvelen fra begge kantene først for å bruke ryggen på karnissprofilen for å ha anlegg og start for rillehøvelen.
Ellev høvler karniss på kanten av emne til list nr. 3. Foto: Roald Renmælmo
List nr. 3 ble høvla med ein spesiell gammel høvel som høvler to halvstaffer om gangen og har et tredje spor i høvelsolen som gjør at den kan styre etter forrige staff. Foto: Ellev Steinsli
Undersida av høvelen til å høvle staffane. Den har tre rillespor og stålet tar berre på to av disse. Foto: Ellev Steinsli
Hva er hensikten med ett slikt seminar og hvordan kan det bidra til å ta vare på tradisjonshåndverk? Det som er helt klart er at å jobbe på denne måten er det ikke mange i dag som kan. Det gjør det viktig å bruke kompetansen deltagerne har for å samle bitene og dele med hverandre. Det er en god måte å undersøke hvordan handverket kan ha vært gjort, diskusjoner i gruppen og mellom gruppene, muligheten med å kunne prøve å teste problemstillinger eller meninger i praksis er bra for å forstå lettare. Tilnærmingen til å forstå prosessen starter med å se på og undersøke tidligere arbeider. Verktøyspor, spor i veden etter høvelrettninger kan gi en pekepinn på rekkefølgen i høvlingen av de forskjellige profilene. Gruppen brukte mye tid på å diskutere og prøve ut hvordan man klargjorde emnene til profilhøvling. Det som var den store utfordringen ble hvordan lage nødvendige anleggsflater til de forskjellige profilhøvlene og samtidig få fjernet mye treverk på en enkel og rasjonell måte.
Vi høvla også ei list nr. 4. Den har samme oppbygning som 1 og 2 men med smalare fals. Da kunne vi bruke en fast falshøvel med 5/4″ bredde og høvla ned til merka dybde. Foto: Roald Renmælmo
Profilen på kanten av falsen ble høvla med en stor karnisshøvel. Høvelen har et fast land som styrer etter kanten av lista. Det er dybdestopp på begge sider på denne høvelen. Foto: Roald Renmælmo
Det ble utprøvd en del teknikker, dybdestopp og anlegg på de forskjellige høvlene. Utfordringen viser seg ofte å ikke være høvlingen av profilene, (den gjør seg til dels ¨selv¨, misforstå rett) men å komme så langt at man kan gjøre denne operasjonen. Hvordan man dimensjonerer emnene, fjerner riktig og nok materiale til at det fremdeles er anlegg for profilen, og at dimensjonen består, er en mye større utfordring som krever at man tester og prøver ut dette i praksis etter hvordan listen skal se ut og hvilke høvler man ønsker å bruke. Her er mottoet ¨Øvelse gjør mester¨ og lære av egen og andres erfaring er det som skaper kunnskap og kompetanse som hver enkelt handverker kan benytte i daglig arbeide. For den som ikke har mye erfaring i høvling av listverk på denne måten er det meget viktig å kunne samle seg erfaring fra slike grupper og samlinger for å kunne tilegne seg kunnskapen som kreves. Ferdige produkter er ikke det sentrale, det viktige er å komme frem til kunnskap og få erfaring. Hvilke arbeidsmåter er sannsynlige? Listene som ble produsert, 3 komplette sett av dørlister med forskjellig profil gir en pekepinn på måten å jobbe seg frem til trolig metode og ferdig resultat er både rett og sannsynlig nærme det som er gjort i førindustriell tid.
Tekst av Ellev Steinsli, snekker og student på Teknisk bygningsvern og restaurering på HiST i Trondheim. Bilder av Ellev Steinsli og Roald Renmælmo.
Hyvelbänken står i ett uthus på gården Örnanäs. Gården som nu är ett kulturreservat användes som fallstudie i Gunnar Almeviks avhandling Byggnaden som kunskapskälla (2012).
Örnanäs gård. Uppmätningsritning av Gunnar Almevik.Hyvelbänk på Örnanäs gård. Foto : Nils-Eric Anderson.
Uppmätningsskiss utförd av Nils-Eric Andersson.
Bänken som är 70 cm hög har en annorlunda konstruktion med det som ser ut att vara ett stöd för fötterna. Avsikten med stödet är förmodligen att underlätta att sitta grensle på bänken och arbeta. Skivan är 25 cm bred och 8 cm tjock. Det är svårt att säga vad bänken använts till, men min uppfattning är att den använts vid ett monotont arbete. Ett arbete där en stor mängd lika föremål bearbetats på något sätt.
Litteratur
Almevik, Gunnar (2012). Byggnaden som kunskapskälla [Elektronisk resurs] . Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2012
Nu är bänken som jag tillverkar hemma i Stigtomta så gott som klar. Den är tillverkad med den bänk som hittades i samband med Vasaskeppets bärgning som förlaga. Bänken användes, enligt forskningschefen Fred Hocker på Vasamuseet, vid inredningsarbeten i skeppet. «Vasabänken» är från första delen av 1600-talet, tillverkad före 1628 då skeppet sjönk. Det återstår en sista finjustering med att rikta upp bänkskivan. Sedan ekplankan till skivan kommit in i verkstaden har den slagit sig. När jag tog in den i december 2014 var fuktkvoten 15% på ytan och förmodligen högre inne i plankan. Nu har fuktkvoten sjunkit till 13 % på ytan och fuktkvoten inne i skivan är antagligen högre än 15%. Fram till idag har jag förvarat bänken i ett rum som hålls frostfritt under den kalla årstiden. Temperaturen överstiger sällan sex plusgrader. Bänkverkstad dit jag flyttat bänken värms upp till ca 13 grader under den kalla årstiden. Under sommaren blir det periodvis varmare, men den relativa fuktigheten är hög. Det betyder att uttorkningen av materialet blir skonsamt både nu under sommartid och även under den tid när jag värmer upp verkstaden. Jag bedömer det därmed som att skivan inte kommer slå sig så mycket mer. Hur den fortsatta torkningen kommer att fortskrida och påverka skivan kan jag inte med säkerhet bedöma nu, det får framtiden utvisa.
Nästa steg blir att prova bänken i. Vad jag ska börja med att tillverka har jag ännu inte bestämt, men inna dess ska jag prova olika sätt att sätta fast arbetsstycken vid sågning och hyvling.
Bänken på sin plats i verkstaden. Jag kommer att ordna om verktygsförvaringen så att den anpassas till arbetet på bänken. Foto: Tomas KarlssonI det översta hålet passar det med ett ca 4″ brett arbetsstycke uppsatt på högkant. Foto: Tomas Karlsson«Hyvelhake» smidd av Mattias Helje. Foto: Tomas Karlsson
I benen och det flyttbara stödet (sliding deadman) är det ett antal borrhål. Hålen är från 30 mm till 44 mm i diameter. I bänkskivan är det minsta hålet 25 mm. Vi har antagit att det är den ursprungliga storleken på hålen, som vi anser varit avsedda för bänkhållare (hold fast).
Hålens mått är i höjdled är angivna från benens nedre ände. I sidled är måtten på höger ben angivna från vänster kant och på vänster ben växelvis från vänster och höger kant.
Hålen sitter inte i nivå med varandra. Det kan bero på den erosion som skett under tiden som bänken legat i vatten. Hålen behöver inte ha eroderat jämnt. Jag har ritat in benens placering i skivan efter måtten till tappskuldrorna. Nivåskillnaden mellan hålen i benen är mellan 4 till 23 mm. Fyra av hålen håller sig inom ett spann på 4 – 13 mm.
Jag kommer att i första hand borra fem hål i benen och det flyttbara stödet och placera dem i nivå med varandra (hålen är markerade med ringar). De oregelbundet placerade hålen kan ha borrats när ett behov för ett speciellt arbetsstycke uppkom.
I det flyttbara stödet är det sex hål. Hålen har ingen måttangivelse i uppmätningsprotokollet.
Høvelbenk 