Underredet

När tapparna sågades på underslån, som är för lång att såga rättuppstående,  la jag stycket på bänken och spännde fast det med en hållhake. Ett uttryck för detta sätt att såga är att «såga för fot».  I Svensk litteratur har jag stött på uttrycket i «J M Bong Byggnadssnickaren på landet, då i samband med sinkning och i C Larsson Sju hantverk, vid klysågning.

Slitsarna för tapparna sågades «för fot». Foto: Tomas Karlsson

Det flyttbara stödet är inpassat mellan underslån och en list i bänkskivans undersida. Listen är rekonstruerad och vi vet inte med säkerhet hur den sett ut eller hur den har  varit fäst i skivan.

Stödet insatt i bänken (röd markering). Foto: Roald Renmælmo

I ändarna på stödet är urtag gjorda för att hålla det på plats. På änden som är vänd nedåt på stödet är urttaget i slitet i en kant. Foto: Roald Renmælmo

Stödets nedre ände. Foto: Roald Renmælmo

Stödets övre ände. Foto: Roald Renmælmo

På den längsgående slån är övre ytterkanten rundad, förmodligen har det uppkommit av något slags slitage. Detta gör att stödet inte är fast i bänken. På insidan av slån är det en fals, förmodligen har det varit det på utsidan. Om stödet haft samma utformning på undre änden som den övre, har det hållts på plats i bänken.

Stödet och slån från insidan. Foto: Roald Renmælmo

Jag valde att hyvla en fals på slåns överkant, både på in- och utsida. Senare kommer jag att göra urttag på stödets båda ändar som passar mot slån och listen i skivans undersida. Falsningen gjordes med en sponthyvel, simshyvel och en falshyvel.

Först hyvlades ett notspår 15 x 12 mm, på övere kanten. Foto: Tomas Karlsson.

En rits för falsdjupet 12 mm drogs upp. Foto: Tomas Karlsson

Notspåret fasades med en simshyvel. Foto: Tomas Karlsson

Till sist avjämnades falsen ned till ritsen med en falshyvel. Foto: Tomas Karlsson

Den falsade slåns överkant. Eftersom tapphålen var 3 mm för små, gjordes en avsats i tappens överkan. Det var inte min avsikt från början. Tapp och tapphål ska passa utan justeringar. Foto: Tomas Karlsson

Underredet, så långt det nu är klart, insatt i bänken. Foto: Tomas Karlsson

Källor:

Bong, J M (1883). Byggnadssnickaren på landet.

Larsson, C (1955). Sju hantverk.

Underredet

I underredet på bänken från Vasaskeppet är en längsgående underslå intappad i benen. Förutom att slån har en stabiliserande funktion är den också upplag för ett flyttbart stöd.

Möte mellan höger framben och underslå. Foto: Roald Renmælmo

Möte underslå/ben sedd från insidan och tvärslå. Ett stycke av benet har lossna vid sidan av tapphålet. Foto: Roald Renmælmo

Bänkens framben. Tapphålet i vänster framben är 113 x 38 och 10,2 cm djupt. Tapphålet i höger framben är 113 mm x 38 mm och 8,5 cm djupt. Efter uppmätningsritning av Fred Hocker.

I uppmätningsprotokollet som vi fick av Fred Hocker på Vasamuseet anges måtten för underslån till 2480 x 80 mm. Uppgifter om bredden saknas. Tappen som går in i benen ser ut att vara lika bred som hela stycket och är lika bred som tapphålet dvs. 113 mm.

Huggning av tapphål

Jag använder samma teknik som vid huggningen av tappålen i skivan. Lockbetteln är en knapp 1/2″ tjock. Tapphålens underkant är placerade 82/83 mm från benens underkant i Vasaskeppets bänk. Hålen huggs 8,5 cm djupa i båda benen. Foto: Tomas Karlsson

Bänken i verkstaden i Stigtomta står på egna ben

Benen är tillfälligt insatta i skivan.Den underliggande längsgående slån ska monteras innan benen låses med spikar. Foto: Tomas Karlsson

Bänkens ben är färdiga för montering i skivan. Höjden på bänken är 3 cm högre än originalbänken som är 712 mm på högsta punkten, vilket med nutida ögonmätt betraktas som en låg bänk. Anledningen till att jag höjt bänken något, 3 cm högre än originalet, är att de människor som det hittats rester av på Vasaskeppet hade en medellängd av 1,67 meter. Den längsta var 1,8 meter och den kortaste 1,6 meter (Hocker 2011). Detta kan jämföras med de soldater som var ombord på skeppet Kronan 1676, deras medellängd var 170 cm (Arcini 2014). Möjligen kan detta, 1600-talsmänninskans längd, vara en anledning till att bänken från Vasaskeppet är så låg. Jag är inte övertygad om att så är fallet och att bänken kanske kommer att sänkas. Efter provning av bänken kommer eventuellt höjden justeras till 712 mm, om det visar sig att höjden är funktionell för sågning, hyvling, huggning av tapphål etc. arbeten som är vanliga vid bänksnickeriarbete.

 

Efter att skivan har varit inne i verkstaden har den efter uppriktningen kupat sig något. Jag försöker förhindra att den torkar för hastigt genom att limma ändarna och täcka den med plast. Foto: Tomas Karlsson

Källor

Hocker, Fred (2011). Vasa, a Swedish Warship.

Caroline Arcini , e-mail 2014-01-28.

Sågning av benens tappar

Längden på frambenes tappar är 35 – 48 mm. Bakbenens tappar har inte varit möjliga att mäta vid uppmätningstillfället. Jag väljer att göra tapparna 2 verktum långa. Foto: Tomas Karlsson

Slitssågning av tappen. Foto: Tomas Karlsson

Slitsningen kapas bort. Foto: Tomas Karlsson

För att underlätta att få ett «skarpt» sågsnitt vid kapningen av slitsen förstärks ritsen. Foto: Tomas Karlsson.

Frambenen är kapade ca 3 cm högre än originalbänken. Foto: Tomas Karlsson

Benkehake, nemningar og typar

I namnet høvelbenk ligg det at det er ein benk for å høvle emne. Snikkarhandverket er grunnlagt på nokre sentrale prinsipp. Høvelen har ei viktig rolle i denne samanhengen. I dag har vi lett for å gløyme årsaka til at vi høvlar til emna. Vi tenkjer kanskje at flatene skal vere glatte og fine og vi skal få fram den fine gløden i veden? I det tradisjonelle snikkarhandverket er det å høvle flasken, rettsida på bordet, så plan som mogleg, det første snikkaren gjer. Denne flata vert referansen for alt vidare arbeid med emnet. Frå den kan ein vinkle ein kant og høvle denne rett. Når snikkaren har høvla flate og kant, plane og rette, kan han ta fram måle- og merkeverktøy og merke på for vidare arbeid. Slik flate og kant er også grunnleggande for at slikt utstyr som gjeringsmalen frå Vasaskipet skal fungere. Det aller meste av snikkarverktøyet har eit anlegg, eller ein land, som ligg an mot ein retthøvla kant eller planhøvla flate. Det gjeld også det meste av profilhøvlar, plogar og falshøvlar. Om ikkje flasken er høvla plan nok, blir det anten eit dårleg resultat, eller så får snikkaren mykje arbeid med å jukse og justere for å få til eit brukbart sluttprodukt.

Kolbjørn Vegar Os splittar opp emne til sprosser av eit bord som er planhøvla på flasken og retta kant på. Her er det landet på ploghøvelen som blir lagt an mot den retta kanten for å sikre nøyaktig dimensjon på emnet til sprosse. Benkehaken er ein gamal original hake frå Røros. Truleg er den frå tidleg 1800-tal. Foto: Roald Renmælmo

Den mest sentrale funksjonen til høvelbenken er å høvle flasken på emnet. Høvelbenken må då ha ei eller anna løysing for å feste emna i samband med høvling. I si enklaste form kan det vere ei list eller ein kloss som er spikra fast i benken og som ein støyter emna mot.   Ymse variantar av tappar finnast det også døme på både i litteraturen og i gamle benkar. Likevel er det nok mest vanleg med smidde benkehakar i ei eller anna form. Desse benkehakane har vore særs viktige for høvelbenken. Det er vanleg å finne gamle høvelbenkar som manglar benkehakane sine. Eigaren har gjerne tatt med seg haken/hakane til sin nye høvelbenk. Av det kan vi slutte at sjølve benkehaken styrande for funksjonen til høvelbenken.

Terminologi

Namnet benkehake kan vere forvirrande om ein skal ha kontakt med snikkarar frå andre land. I Noreg er benkehake namnet som er brukt i Store Norske Leksikon i artikkelen som beskriv høvelbenken. Elles i faglitteraturen er også benkehake vanleg. I Sverige kallar ein det til vanleg «bänkhake». I Danmark er det derimot litt verre. I ordboka til Børge Askholm har han forklart ordet «bænkehage» som «benkekrok» og forklarer vidare ei innretning som vår killingfot. Han viser heller til «bænkedup», «høvlebænkhage» eller «bænkstopper» som det som svarar til vår benkehake. Ordbruken er heller ikkje eintydig i Danmark. I Tyskland er ordet «bankhaken» vanleg. (Heine, 1990) I det engelske språket verkar ordet «bench dog» å vere mest utbreidd.  I eldre engelsk litteratur er også ordet «bench hook» brukt, då er det vist til ein variant som har utforming omlag som den frå Sogn folkemuseum, som har nemninga bitehest, på eitt av bileta under. (Moxon, 1703) 

Dei fleste «moderne» høvelbenkar har baktang og ei rekke med hol for å flytte den fremre benkehaken. Når ein så festar emna så spenner ein dei fast mellom fremre og bakre benkehake. Utforminga kan variere noko på slike hakar men dei er som regel smidd ganske kraftige for å stå mot kreftene frå skruven i baktanga. Prinsippet med å spenne emnet fast mellom to benkehakar, der den bakre er festa til ei innretning med strammeskruve, kan førast så langt tilbake i tid som år 1505. To variantar av slike høvelbenkar er med i ei billedhandskrift av Löffelholz i Nürnberg frå 1505. (Heine 1990) Høvelbenken på biletet er frå Stigums magasin, Norsk Folkemuseum landbrukssamlingen. Foto: Roald Renmælmo

Faglitteraturen i snikkarfaget har ein nokolunde eintydig nemningsbruk for å gjere kommunikasjon mellom handverkarane og tilgrensande yrkesgrupper lettast mogleg. Vi snakkar då gjerne om fagterminologi, nemningane som er felles for faget. Det er ein viktig funksjon til faglitteraturen å styrke eintydig bruk av sentrale nemningar i faget. Ein slik felles terminologi gjer lettare å omsetje til andre språk og kommunisere med våre naboland med språk som er i nær slekt med norsk. Det kan bli litt problematisk når vi skal studere slikt som gamle høvelbenkar og dei ulike delane av desse. Korleis passar terminologien i den nyare faglitteraturen med det vi ser på dei gamle benkane?

Benkehakane på høvelbenken frå Holstvollen i Bymarka i Trondheim. Desse hakane er ganske typiske for benkar med baktang og det er nok slike dei fleste kjenner frå tida på skulesløyden? Foto: Thor-Aage Heiberg

Nemningar

For min del har eg for det meste arbeidd saman med og lært av snikkarar som ikkje har hatt formell utdanning i faget. Dei har gjerne vore mindre opptekne av faglitteraturen, eller den fagterminologien som er presentert der. Slik har det truleg vore med snikkarane på bygdene i Noreg, i alle fall fram til ein starta med snikkarskular, snikkarkurs og sløyd på skulen. Nemningane har variert rundt om i landet og til ulike tider. Ein del av desse nemningane kan gi oss anna informasjon enn terminologien frå faglitteraturen. I dag er vi språkleg påverka av både faglitteraturen og korleis praksisen er i snikkarfaget i dag. Vi brukar dei orda vi treng i dag, kanskje dei også har eit anna innhald enn dei hadde tidlegare. For å undersøkje eldre nemningar på benkehake har eg gjort nokre søk i museumssamlingar, i Setelarkivet til Norsk ordbok og i svar på spørjelistene om snikkarhandverket frå 1930-talet på Norsk Folkeminnesamling.

På De Heibergske Samlinger, Sogn Folkemuseum har eg kome over denne som registrert med namnet bitehest på registreringskortet. Dette er eit sjeldsynt døme på at ein kan kople ei nemning med eit konkret objekt. Foto: Roald Renmælmo

Bitehest er eit namn som også er med i setelarkivet til Norsk ordbok. Der er det Bjarne Haugland i Brekke i Sogn som er kjelda til ordet. Han forklarar: «bitehest, (ein), hake i høvelbenken. Stundom: dubb».  Då får vi også ordet dubb som også kan bety det same som benkehake? Sjølve ordet bitehest kan seie noko anna enn ordet benkehake? Bite kan peike på at utforminga er slik at han «bit seg fast» i emnet under høvling? Det kan vere spesielt for ei bestemt utforming og derfor er namnet forskjellig frå benkehake og dubb? Ordet hest er ein del brukt om ulike bukkar og benkar av ulike slag men kan også ha ei anna betydning her?

Spørjelista om snikkarhandverket i Ord og Sed

Olav Brattegard leia arbeidet med å sende ut ei rekke spørjelister som skulle kartlegge norsk nemingsbruk i ulike handverk på 1930-talet. Spørjelista om snikkarhandverket var ei av desse listene. Innsamlinga av materialet strekte seg over fleire år først på 1930-talet og resulterte i 168 svar frå informantar over heile landet. I spørsmåla var det eit spesielt fokus på høvelbenken. «Gjer greie for namni på dei ymse delane av høvelbenken. Var det t. d. tilsvarande eller andre nemningar enn det som nemnest her: framtange, baktange, tangeskruve, platerom, benkehakar o.s.b.» (Spørjelista om snikkarhandverket i Ord og sed, 1930-talet). Spørsmålet brukar då fagterminologien for å få fram kva ein spør etter. På ei side kan det verke styrande på svara, men samstundes kan det verke som ei oppfordring til å kome med alternative nemningar. Eg har gått gjennom svara for Finnmark, Troms, Nordland, Nord-Trøndelag, Sør-Trøndelag, Møre og Romsdal, Oppland, Hedmark og Sogn og Fjordane, tilsaman 102 av 168 svar som kom inn på spørjelista. Resten av svara frå dei andre fylka vil bli gjennomgått seinare. Eg har registrert dei ulike namna på benkehake som er med i svara og kor mange som har gjeve opp dette.

Benkehake

Det er 7 av svara som nemner dette namnet, 4 av dei frå Møre og Romsdal, 2 frå Hedmark og 1 frå Nord-Trøndelag. Dei fleste viser til namnet som standard terminologi (ein skriv at det er frå byen, andre at det er frå snikkarkurs) men har andre ord som dei viser til som meir lokale. Berre to av dei som har svart benkehake har det som einaste nemning. Når vi då hugsar på at dette var nemninga som var brukt i spørsmålet er slåande at så få har oppgjeve benkehake.

Bitehest

Det er 4 som har svart med ulike variantar av bitehest og alle er frå Sogn og Fjordane. Bithest og bethest er variantar av skrivemåtar. 3 av dei 4 har dobbe med som ei alternativ nemming.

Dobbe

Det er heile 12 av svara som har dobbe som ei vanleg nemning for benkehaken.  8 av dei frå Sogn og Fjordane, 2 frå Møre og Romsdal, 1 frå Nordland og 1 frå Troms. Variantar av skrivemåtar i dei ulike formene er: dobbane, dobbar, dåbbane, benkedobba, doppar og doblingar.

Kam

Det er 6 av svara som har med ordet kam. 4 frå Hedmark, 1 frå Oppland og 1 frå Møre og Romsdal.  Variantar av skrivemåte i ulike former er: kambane, kambar, benkekambar,  kammar  og høvelbenkkam.

Klo

Det er 8 av svara som har med ordet klo. 3 frå Oppland, 2 frå Hedmark, 2 frå Sør-Trøndelag og 1 frå Møre og Romsdal. Variantar av skrivemåte i ulike former er: klørn, kloa, jarnkloa, klobit, benkeklo, kloen og klør.

Skisser til neminga klo frå eitt av svara frå Hedmark. Denne har ein ekstra funksjon ved at du kan feste bord på høgkant i kloa.

Enkel skisse av klo i eitt av svara frå Oppland. Denne minner om bitehest på fotografiet over.

Hake

Det er 4 av svara som har variantar av ordet hake. 1 frå Oppland, 1 frå Sør-Trøndelag, 1 frå Nordland og 1 frå Troms. Det er ikkje andre variantar av skrivemåten enn fleirtalsforma hakar. Nemninga er i nær slekt med benkehake og kan kanskje seiast å vere ei kortform av denne?

Skisse av hake og tonn i eit av svara frå Sør-Trøndelag. Haken er av typen med to tangar slik som er vanleg på baktanga på enkelte høvelbenkar. Døme på slike er frå Siljansnäs og Nordmøre.

Knekt

Heile 15 av svara har med variantar av ordet knekt. 8 frå Nord-Trøndelag (alle svara frå fylket har med det), 5 frå Nordland og 2 frå Troms. Variantar av skrivemåten i ulike former er: knikten, høvelbenkkniktane, knikta, knektar og kniktane. Det er slåande at neminga er så vanleg nord for Trondheim.

Tang

3 av svara har med ordet tang. 2 frå Sør-Trøndelag og 1 frå Troms. Variantar av skrivemåten i ulike former er: tenger, høvelbenk tonn og tand.

Høvelbit

2 av svara har med høvelbit og båe av dei er frå Møre og Romsdal. Høvelbit og høvelbitir er dei to variantane av skrivemåten i ulike former.

Av svarmaterialet kjem det fram ei viss regional spreiing av nemningar. I alle fall knekt, dobbe og bitehest ser ut til å ha vore brukt mykje i enkelte område. Det er berre nokre få av svara som har med skisser eller forklaringar om korleis hakane ser ut. Det er derfor litt vanskeleg å sjå ein klar samanheng mellom utforming/funksjon og nemningane. Mange av svara går inn på forskjellane på eldre høvelbenkar og dei nyare som har kome inn med snikkarkurs og snikkarskular. Eit hovudtrekk er at mange av dei eldre benkane ikkje har baktang for fastspenning av emna. Då vert emnet berre støytt mot haken under høvling. Kan vi sjå for oss at namna høvelbit, tang, klo, kam og bitehest seier oss noko om at dei bit seg fast i emnet? På same måten at knekt, benkehake, hake og dobbe kanskje i større grad heng saman med høvelbenkar med baktang og at ein spenner emna fast mellom to slike? Det er forklaringar i svara som peikar mot dette. Kom gjerne med kommentarar på dette, spesielt om du kjenner til gamle benkehakar av ulike typar?

To benkehakar frå Røros i Sør-Trøndelag. Frå fylket har vi nemingane hake, klør og tonn som vi også kan bruke. Desse tilhøyrer Kolbjørn Vegar Os. Foto: Roald Renmælmo

Kjelder:

Heine, Günther (1990): Das Werkzeug des Schreiners und Drechslers.

Moxon, Joseph (1703): Mechanick exercises: or The doctrine of handy-works … To which is added Mechanick dyalling … The third edition. London

Kombinert støtbrett og gjærkasse i verktøysamlinga frå Vasaskipet

Eg og Tomas var ein tur på Vasamuseet i Stockholm på tirsdag for å kontrollere nokre mål og ulike detaljar på høvelbenken der.  Vi ble godt motteken av Irene Lindblom og gjesteforskar Evelyn Ansel som tok oss med rundt. Evelyn arbeider spesielt med å gå gjennom snikkarverktøyet som ble funnet i skipet. Verktøyet vert nøyaktig målt opp og registrert, nokre døme på dette kan de sjå i bloggen der ho postar om arbeidet. Vi vart med Evelyn i magasinet for å sjå på nokre verktøy og delar av panel som Tomas er interessert i. Eg gjorde store auge når eg fekk sjå eit støtbrett for saging i hylla mellom det andre verktøyet.

Støtbrettet er omlag ei alen langt og har utsparing for saging i vinkel i venstre kant og sagsnitt for saging i gjeringsvinkel. Det har registreringsnummer 4876 på Vasamuseet. Foto: Roald Renmælmo

Støtbrett er på ingen måte eit ord som eg reknar med at alle forstår. Eg har funnet ordet i boka «Handbok i sløyd» av A. Digranes, 1950. Med det meiner han eit brett med stopp som ein festar på høvelbenken for å stusshøvle endeved på eit emne. Altså ikkje til saging. Denne frå Vasaskipet har eg ikkje noko eige namn på, kom med forslag. Amerikanarane har noko dei kallar for wooden bench hook som tilsvarar denne frå Vasaskipet. Ein slik høyrer saman med høvelbenken, særleg om ein har benk av den typen som er på Vasaskipet. Peter Follansbee har tidlegare etterlyst døme på slike originale gamle. Endeleg kan vi vise til det. Han lovde bort 25 cents til den som kunne vise til slike.

Støtbrettet frå enden. Den lista som er nagla fast på høgre side heng fast mot kanten av høvelbenken. Foto: Roald Renmælmo

Det er laga av eik og nagla saman med trenaglar som har diameter på kring 8 mm. Det er omlag 8-10 cm mellom kvar nagle. Emna kan også ha vore limt saman for å vere ekstra stive men det er ikkje mogleg å seie så mykje om etter alle åra i sjøen. Det einaste eg kan seie er at fugene ser ut til å vere så presise at dei godt kan ha vore limt. Støtbrettet er ikkje så bredt som ein del tilsvarande amerikanske ein kan sjå bilete av på ymse nettforum. På wikipediasida for bench hook er det forklart at den brukast til både høvling, saging og stemming med stemjarn. Saginga då med nakkesag (backsaw). Det er ikkje noko som tyder på at dei har hatt slike sager på Vasaskipet. Derimot har dei hatt grindsager og stikksager av hollandsk type. Det er ikkje utenkeleg at desse sagene er betre å bruke til kapping og gjering om støtbrettet er smalt så emnet ligg nær kanten av benken?

Høgre ende av støtbrettet. Her er det saga vekk litt av framlista for å gi plass til å kappe emne i vinkel med saga. Det er tydeleg at det har vore ein høgrehendt snikkar som har brukt dette. Foto: Roald Renmælmo

Høyre ende av støtbrettet sett ovafrå. Foto: Roald Renmælmo

Huggning av tapphål för bakbenen

Efter ett uppehåll för arbete med bänken i Mariestad och ett besök på Vasamuseet fortsätter jag erbetet med bänken hemma i verkstaden i Stigtomta med att hugga tapphål för bakbenen.

Bakbenen lutar ut från skivan, vilket förmodligen gjorts för att göra bänken stadigare i sidled. Yttermåtten nere vid foten är 622 mm på uppmätningingsritningen. För att hitta rätt vinkel slår jag ut ett snitt i skala 1:1 på en skiva.

Tapphålen grovhöggs först. Till hjälp att hitta vinkeln använde jag en vinkelkapad bit att syfta efter. Foto: Tomas Karlsson

Grovhugget tapphål. Foto: Tomas Karlsson

Efter grovhuggningen renskar jag tapphålet med ett järn med långt skaft, vilket underlättade att hitta rätt vinkel. Foto: Tomas Karlsson

Vinkeln kontrollerades med hjälp av smygvinkel. Foto: Tomas Karlsson

Smiing av spikar til Vasabenken

Original spikar frå klokketårnet i Ransbergs kyrka, truleg frå 1666. Spikar nr. 2 frå toppen er modellen vi skal ha til høvlebenken. Den nederste spikaren måler drygt 12″ i lengde. Foto Roald Renmælmo

I dag var eg, Tomas Karlsson og Patrik Jarefjäll på besøk i smia til Julius Pettersson i Skalkarike utanfor Mariestad. Julius har tidlegare levert ein del spikar til restaurering av klokketårnet i Ransbergs kyrka. Tårnet frå 1666 har bevart store mengder original spikar og Julius har fått låne nokre av desse for å smi kopiar til restaureringsarbeidet. Vi har tidlegare skrive litt om spikar til høvelbenken. Vi fekk Julius til å smi spikar til festing av føtene og tverrtrea på høvelbenken. Julius har også smidd nokre navarar som vi skal bruke til vidare arbeid med snikring av høvelbenken.

Med utgangspunkt i eit firkantstål vart spikaren smidd ut til ønska lengde og dimensjon på ein fjørhammar. Foto: Roald Renmælmo

Spikaren blir så hogd av på ei kvass hoggtann på smisteet. Foto: Roald Renmælmo

Julius smir til forma på hovudet og fasettane på det. Det gjer han på kanten av smisteet. Denne arbeidsmåten har han kome fram til ut frå spor på dei gamle spikarane. Det ser ikkje ut som dei er smidd på ei spikarlo slik som meir moderne smidd spikar. Foto: Roald Renmælmo

Her er ei samling med ferdig smidd spikar til høvelbenken. Frå venstre, 3″ spikar til tverrtrea, 4″ spikar (8mm stamme) til føtene der dei er tappa inn i benkeplata og 6″ spikar til å feste bordklype. Foto: Roald Renmælmo

Vasabenken og føtene

Den venstre framfoten på Vasabenken. Foten er tappa inn i benkeplata og spikra fast. Nede er strekkfisken tappa inn i foten og spikra. Benkehake og framtang (bordklype) står like ved foten. Foto: Roald Renmælmo

Begge dei fremre føtene står så langt fram at dei er i plan med fremre kant av benkeplata. Det gjer det gunstig å feste emne på høgkant på sida av benken slik som vi kan sjå døme på frå Peter Follansbee sin blogg. Begge føtene har to rekker med hol som kan passe bra for ein killingfot. Likevel kan vi ikkje utelukke at hola kan ha hatt andre funksjonar i staden/tillegg. På undersida av høvelbenken var det spor etter at det har vore festa ei list. Denne er forsøkt rekonstruert på benken slik han står i dag på museet.

Saman med benken vart det funnet ein kloss av liknande dimensjon som føtene og med liknande rekker med hol. Denne er tolka som det som på engelsk kallast «sliding deadman». Det passar inn med den lista på undersida av benkeplata sidan det er hogd ut eit spor i endeveden på klossen. Denne har same funksjonen som hola i føtene men har den fordelen at den er flyttbar slik at du kan feste emne av ulik lengde. Tilsvarande når vi brukar «hjelpesmann» som står på golvet som støtte under enden av emnet. På svensk er det gjerne «bänkhäst» (Karlsson 2013) eller «bänk-knekt» som er namnet på slike innretningar. Om desse kan vere rette nemningar på norsk og svensk, for det som på engelsk er omtalt som «sliding deadman», er usikkert? Kom gjerne med innspel i form av å kommentere posten.

Klossen som er tolka som «sliding deadman» ligg på benkeplata. Den har gjennomgåande hol omlag slik som føtene har. I enden har den eit spor som kan passe til lista som er festa på undersida benkeplata. Foto: Roald Renmælmo

Sammansättning av underrede och skiva

Mått

Delarna till underredet är färdighyvlade och klara att sättas samman med skivan som fortfarande är ohyvlad. Frågan är vilken arbetsgång som snickaren som någon gång före 1628 tillverkade bänken valde när den tillverkades. Var skivan och benen dimensionerade, vilket innebar att alla sidor hyvlades eller valdes ett annat sätt? På alla fyra tapphålen är måttet till hålets insida 85 mm. Bredden på hålen är 53 mm och längden vid frambenen 137 mm och bakbenen 155 mm, enligt uppmätningsskissen. Måtten är förvånansvärt och exakta med tanke på att de legat under vatten i flera hundra år och därefter bärgats, besprutats med Peg och vatten under 17 år och därefter torkat.

Bänkens mått. De streckade delarna till underredet är ännu ej hyvlade. Skivans tjocklek varierar från 64 mm till 52 mm. Vad som är slitage efter användning, errodering eller vilket det ursprungliga måttet var är naturligtvis svårt att veta. Det sågade ämnet till skivan är 75 mm tjockt. Efter uppmätningsskiss av Fred Hocker.

Tapphålens mått. Måttet vid asterisk är tapphålets placering i förhållande till skivans ände. Efter uppmätningsritning av Fred Hocker.

Skivan

Skivans ovansida grovriktas genom att jag vägar av i båda ändar och på mitten. Foto: Tomas Karlsson

Kanterna hyvlades i vinkel. Vinkeln mättes vid ändarna och på mitten. Därefter riktades också undersidan. Påmärkningen för tapphålen gjordes med inre ritsen 85 mm från skivans kant. Foto: Tomas Karlsson

Tapphålen höggs med lockbettel. Två hål höggs utmed hålets sidor och därefter rensades materialet mellan hålen bort med stämjärn. Foto: Tomas Karlsson