Bänken i Stigtomta

Nu är bänken som  jag tillverkar hemma i Stigtomta så gott som klar. Den är tillverkad med den bänk som hittades i samband med Vasaskeppets bärgning som förlaga. Bänken användes, enligt forskningschefen Fred Hocker på Vasamuseet, vid inredningsarbeten i  skeppet. «Vasabänken» är från första delen av 1600-talet, tillverkad före 1628 då skeppet sjönk. Det återstår en  sista finjustering  med att rikta upp bänkskivan. Sedan ekplankan till skivan kommit in i verkstaden har den slagit sig. När jag tog in den i december 2014 var fuktkvoten 15% på ytan och förmodligen högre inne i plankan. Nu har fuktkvoten sjunkit till 13 % på ytan och fuktkvoten inne i skivan är antagligen högre än 15%. Fram till idag har jag förvarat bänken i ett rum som hålls frostfritt under den kalla årstiden. Temperaturen överstiger sällan sex plusgrader. Bänkverkstad dit jag flyttat bänken  värms upp till ca 13 grader under den kalla årstiden. Under sommaren blir det periodvis varmare, men den relativa fuktigheten är hög. Det betyder att uttorkningen av materialet blir skonsamt både nu under sommartid och även under den tid när jag värmer upp verkstaden. Jag bedömer det därmed som att skivan inte kommer slå sig så mycket mer. Hur den fortsatta torkningen kommer att fortskrida och påverka skivan kan jag inte med säkerhet bedöma nu,  det får framtiden utvisa.

Nästa steg blir att prova bänken i. Vad jag ska börja med att tillverka har jag ännu inte bestämt, men inna dess ska jag prova olika sätt att sätta fast arbetsstycken vid sågning och hyvling.

Bänken på sin plats i verkstaden. Jag kommer att ordna om verktygsförvaringen så att den anpassas till arbetet på bänken. Foto: Tomas Karlsson

I det översta hålet passar det med ett ca 4″ brett arbetsstycke uppsatt på högkant. Foto: Tomas Karlsson

«Hyvelhake» smidd av Mattias Helje. Foto: Tomas Karlsson

 

«Framtång»

I en av bänkens ändar finns det hål efter spikar och tryckmärken efter något som spikats fast på sidan. Det har med all säkerhet varit ett stopp för ämnen som satts upp i bänken med hjälp av bänkhållare i benen och i det flyttbara stödet. Stoppet som sitter i bänken nu är rekonstruerat.

Rekonstruerat stopp i Vasabänken. Foto: Roald Renmælmo

Vi har två exempel på bänkar med  stopp på sidan av bänken. En bänk är från Siljansnäs i Sverige och den andra från Bardu i Norge. Ingen av de två bänkarna har något mer hjälpmedel för fastspänning av arbetsstycken på sidan. Roald har lagt in två exempel på «bordkliper»   i inläggget om bänken från Bardu.

Bänk från Siljansnäs. Foto: Beth Moen

Bänk från Bardu. Foto: Roald

Jag har hämtat  ytterligare tre exempel från 1700-talslitteraturen.

Ur: Diderot & D´Alembert (1753 -1765)

Ur: Roubo (1769)

Ur Roubo. Här är inte bänkhållarna inritade i på benen, men på alla övriga bänkar i boken är dom med.

De två första exemplen har inte ett system med bänkhållare (holdfast) för att spänna fast arbetsstycken på sidan av bänken som exemplen från Didetot & D´Allembert, Roubo och Mikkelsen.

I bänken från Bardu kilas styckena fast i stoppet och det gör eventuellt stycken över en viss tjocklek i bänken från Siljansnäs. Jag uppfattar det som om styckena inte kläms fast i varken » Diderotbänken» eller «Roubobänkearna». I Vasabänken, som har bänkhållare på sidan, kan det förmodligen vara tillräckligt med en kloss som är utformad som någon form av stopp utan kilverkan för att kunna bearbeta arbetstyckena. Jag valde att göra två  förslag, ett med kilform som det i bänken från Bardu och ett som är en vinkelrät kloss mot bänkskivans sida utan kilverkan. Senare kommer vi att använda bänkarna, och då får vi ett test på hur de fungerar.

Kilverkande stopp. Foto: Tomas Karlsson

Stopp utan kilverkan. Foto Tomas Karlsson

Källor

Mikalsen, Ulf (2006). Trebåtbygging.

Roubo (1769). L´art du menusier.

Diderot & D´Allembert (1751). Encyclopedi ou Dictonaire Raisonne des Sciens, des Arts et de metiers.

Borrhål i benen och i det flyttbara stödet

I benen och det flyttbara stödet (sliding deadman) är det ett antal borrhål. Hålen är från 30 mm till 44 mm i diameter. I bänkskivan är det minsta hålet 25 mm. Vi har antagit att det är den ursprungliga storleken på hålen, som vi anser varit avsedda för bänkhållare (hold fast).

Hålens mått är i höjdled är angivna från benens nedre ände. I sidled är måtten på höger ben angivna från vänster kant och på vänster ben växelvis från vänster och höger kant.

 

Hålen sitter inte i nivå med varandra. Det kan bero på den erosion som skett under tiden som bänken legat i vatten. Hålen behöver inte ha eroderat jämnt. Jag har ritat in benens placering i skivan efter måtten till tappskuldrorna. Nivåskillnaden mellan hålen i benen är mellan 4 till 23 mm. Fyra av hålen håller sig inom ett spann på 4 – 13 mm.

 

 

 

Jag kommer att i första hand borra fem hål i benen och det flyttbara stödet och placera dem i nivå med varandra (hålen är markerade med ringar). De oregelbundet placerade hålen kan ha borrats när ett behov för ett speciellt arbetsstycke uppkom.

 

 

I det flyttbara stödet är det sex hål. Hålen har ingen måttangivelse i uppmätningsprotokollet.

 

 

Flyttbart stöd. Foto: Roald Renmælmo

 

Flyttbart stöd

Bänken har varit försedd med ett flyttbart stöd (sliding deadman). Stödet har med stor sannolikhet använts som hjälp att stödja arbetsstycken som var kortare än avståndet mellan benen vid t.ex. hyvling av kanter.

Stödets mått i uppmätningsprotokollet: 455 mm x 170 x 75 mm

I stödets ändar är urtag gjorda. I ena änden är urtaget helt dvs. det kan kamma över ett annat stycke som passar i urtaget och i andra änden är det ett rimligt antagande att urtaget är slitet. Det bör ha haft ett liknande urtag i båda ändar för att stödet ska hållits på plats i bänken. Foto: Roald Renmælmo

 

Stödets slitna ände. Foto: Roald Renmælmo

Stödet är slitet och eroderat. Jag uppskattar att urtagens mått varit, i den ”hela” änden, var ca 31 x 12 mm (1¼” x ½”) och i den slitna änden, ca 50 x 12 (2” x ½”). Med ledning av dessa mått tror jag att den slitna änden med det större urtaget varit vänd nedåt. Dels stämmer det med måtten på den uthyvlade ”noten” på underslån och att stödet bör ha slitits mer på nedsidan vid användningen. Underslåns utsida är kraftigt nednött, kanske en kombination av förslitning och erodering. Det bör också i så fall varit fallet med stödet.

Listen som håller stödet på plats i bänkskivans underkant är rekonstruerad. Foto: Roald Renmælmo

 

Stödet på plats. Foto: Tomas Karlsson

 

Källor

Hocker, Fred (2012). Uppmätningsprotokoll.

Borrning av hål i skivan för bänkhållare

I skivan på Vasabänken har 13 runda hål borrats. Hålen är från 25 mm – 54 mm. Vi har antagit att hålet på 25 mm är den urprungliga dimensionen och att de övriga hålen har slitits och eroderat. Antalet hål är 13 st, placerade i två rader som förskjutits. 12 av hålen ligger i en jämn linje, ett hål är centrerat i skivan. Avstånden mellan hålen i de två raderna är i genomsnitt 420 mm. 10 av de tolv hålen ligger inom en spridning på 401 mm – 414 mm. På dessa hål är genomsnittsavståndet 408 mm, vilket motsvarar 16 1/2 verktum. Viss förskjutning av hålen kan ha uppstått vid borrningen och den efterföljande förslitningen och eroderingen.

Skivan har märkts upp för borrning av hål för bänkhållare efter måtten i uppmätningsskissen. Måtten är tagna från skivans högra ände, sedd framifrån och i förhållande till en centrumlinje. Hålet nederst i bild avviker från de två raderna. Hål nummer 13 vid bänkens vänstra ände har inte markerats.

Vi har antagit att hålen varit till för bänkhållare. Två bilder exempel ur två encyklopedier från 1700-talets mitt, mer än 100 år efter att Vasaskeppet sjönk, visar en liknande  hålbild som på Vasaskeppsbänken, dvs. hål som är spridda över bänkytan.

Hyvelbänkar ur Roubo.

Vekrstadsbild ur Diderot & Dállembert.

Bänkhållaren som ska användas har en  diameter på ca 27,5 mm. Bänkhållaren som stått som förebild för de två kopior som smitts har tidigare använts i en bänk med fram- och baktång. Hålen borrades   med utgångspunkt från två bilder, en från Roubo (1769) och en från Hallén & Nordendahl (1923), ca 5 mm större än bänkhållarens diameter. Detta gjorde att hållaren lutade något när ett stycke spändes fast.

Ur Roubo.

 

 

Ur Hallén & Nordendahl (1923). Skalan på bilden anges till 1:8. Vid mätning på bilden ger det ett mått på hållaren 25 mm och hålet till 32 mm.

Som tidigar nämnts kan hålen i originalbänken har borrats med någon typ av skednavare. Jag provade att borra hål i ek med en konisk spiralnavare och en spiralnavare. Jag fick problem med den koniska navaren. Det var svårt att få den att «ta» och när jag väl lyckades komma ned en bit i stycket blev det så tungt att dra runt  i den torra eken, att det kändes som att jag riskerade att bryta sönder navaren.  Jag lämnar borrningen med den koniska navaren till fortsatt provning i bänken i Mariestad då Roald, som har mer erfarenhet av att använda koniska spiralnavare, är med.

Konisk spiralnavare, tillverkad av Johannes Fosse. Foto: Tomas Karlsson

 

Spiralnavare av Engelsk tillverkning. Foto: Tomas Karlsson

Originalskivan är 3302 mm lång och 365 mm i vänster ände respektive 323 mm i höger ände. Hålen på Stigtomtabänken, som är jämnbred, 365 mm, mäts in med måtten från uppmätningsprotokollet. Istället för att borra hålen ca 5 mm större än hållaren väljer jag att borra dem ca 1 mm större.

Hålen borras av Jonas Karlsson. Foto : Tomas Karlsson

Källor

Diderot, Denis & Alembert, Jean le Rond d» (red.) (1778-1781). Encyclopédie, ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers.

Hallén & Nordendahl (1923). Träslöjd.

Hocker, Fred (2012). Uppmätningsskiss.

Roubo  (1769). L’art du menuisier: avec figures en taille-douce  es sciences, des arts et des métiers.

 

Montering av bänken i Stigtomta

Bänken är klar att sättas ihop. Den längsgående underslåns tappar var låst med pinnar i originalbänken och benens tappar med spikar. Att låsa tapparna med pinnar, ”att pinna ihop”, är ett uttryck som J M Bong använder i Byggnadssnickaren på landet (1883).

Pinnad sammansättning i vänster framben och underslå. Foto: Roald Renmælmo

Hålen borrades med en «modern borrsväng» med ett 3/4″ spiralborr. I verktygsfynden från Vasaskeppet fanns en borrsväng. Borret saknades, men det är troligt att det var någon typ av skedborr som användes. Foto: Tomas Karlsson

 

Verktygsfynd från Vasaskeppet. Foto: Roald Renmælmo

Tvärslå i höger benpar. Den är numer fäst med skruvar men har tidigare varit spikad. Foto: Roald Renmælmo

Tvärslån spikades fast med 3″ smidda spikar. Det var nödvändigt att förborra, dels för att undvika att virket sprack och dels för att jag inte kunde slå ned spiken i den torra eken utan ett den kröktes.Foto: Tomas Karlsson

I frambenen gjorde jag en försänkning innan spiken slogs i för att få ned skallen under ytan. Spikarna som användes var 4″ långa, skallen är kraftig och skulle vid indrivningen riskera att spräcka virket vid tapphålet om inte försänkningen gjordes. På bänkens framsida ska arbetsstycken fästas med bänkhållare och därför behöver ytan vara slät. Foto: Tomas Karlsson

Vänster bakbens möte mot skivan. Benet sticker ut något från skivans kant och är fasad in mot kanten. Foto: Roald Renmælmo

Höger bakben. Spikarna slogs i utan försänkning för spikskallen. Foto: Tomas Karlsson

 

Källor

J M Bong Byggnadssnickaren på landet (1883).

Verktøy på Skoklosters slott

Samling av høvlar på Skokloster slott. Denne grupperinga viser dei høvlane som var bestilt i 1664. Dei var levert av verktøymakaren Jan Arendtz i Amsterdam, hans stempel finnast på dei fleste høvlane. Foto: Roald Renmælmo

Ei av dei fremste verktøysamlingane i verda finn vi på Skoklosters slott, ei slott som ligg på ei halvøy i Mälaren mellom Stockholm, Uppsala og Enköping i Sverige. Slottet i seg sjølv er eit av dei fremste barokkslott i Europa og verdt eit besøk. Slottet vart bygd i tidsrommet 1654-1676 av Carl Gustaf Wrangel som døde før slottet vart heilt fullført. Det er framleis delar av slottet som ikkje er fullført. Under arbeidet med bygginga hadde Wrangel fått kjennskap til den høge kvaliteten og dei moderne profilane på hollandske høvlar gjennom sin kollega Claes Stiernsköld. Han tok kontakt med handelsagenten Peter Trotzig i Amsterdam i februar 1664 for å bestille snikkarverktøy. Peter melder etter kort tid at han har bestilt verktøyet hos mester Jan Arendtz. Verktøyet, omkring 200 høvlar, økser, hoggjarn mm, kom i løpet av året 1664. Mesteparten av verktøyet finnast framleis på Skokloster og ein kan også kontrollere desse opp mot rekninga frå Arendtz frå 1. juli 1664 som også er bevart. (Knutsson og Kylsberg, 1985)

Denne handsaga laga av Jan Arendtz var ein del av leveransen av verktøy i 1664. Tilsvarande handtak finnast mellom verktøyet frå Vasaskipet. Også Rålamb har teikning av ei tilsvarande sag. Det er eit fantastisk fint handverk i både bladet og skaftet. Foto: Roald Renmælmo

Ein av sletthøvlane av verktøyet som var levert av Jan Arendtz i 1664. Foto: Roald Renmælmo

Høvelstålet til høvelen på biletet over. Dette smedstempelet finnast på mange av ståla i høvlane og på ein del av det andre verktøyet som var levert av Arendtz. Foto: Roald Renmælmo

Framenden av høvelen over. Ein ser tydeleg stempelet I:A som er bokstavane til Jan Arendtz. Foto: Roald Renmælmo

Også økser, hoggjarn, sager og liknande var med i leveransen frå Jan Arendtz i 1664. Dei to grindsagene var også ein del av leveransen. Det er mogleg dei enda har sine originale blad. Foto: Roald Renmælmo

Etter ein kommentar frå Ernest såg eg behovet for eit ekstra bilete som viser verktøyet på det eine bordet frå ein annan vinkel. Verktøyet her var med i leveransen frå Jan Arendtz i 1664, altså for 350 år sidan. Foto: Roald Renmælmo

Mykje av verktøyet som var levert av Jan Arendtz er i forbløffande god stand etter å ha lege på Skokloster slott i 350 år. Det er ei unik kjelde til å få inntrykk kvaliteten på godt verktøy på 1600-talet. Om kvaliteten og utforminga på desse verktøya er representativ for det ein hadde elles i Sverige på den tida er eit viktig spørsmål å stille. Verktøyet er laga av ein profesjonell verktøymakar som var del av eit fagmiljø i Amsterdam. Gerrit van der Sterre har lagt ned eit stort arbeid for å kartlegge verktøy og verktøymakarar frå denne tidlege tida i Amsterdam og Holland. Det er først mot slutten av 1500-talet han finn døme på spesialiserte verktøymakarar, ein høvelmakar så tidleg som 1585. Høvelmakarar er nemnde i eit dokument frå 1614 og då var desse ein del av snikkarlauget.  Verktøymaking var med andre ord eit spesialisert fag og ein hadde eit sterkt fagmiljø i Amsterdam på 1600-talet. (Sterre, 2001) Handverkarane i Stockholm på 1620-talet, då høvelbenken frå Vasaskipet var i bruk, hadde også mykje kontakt med handverksmiljøa i Amsterdam. Det var mange hollandske handverkarar involvert i byggjearbeidet.

Denne profilhøvelen er ikkje ein del av verktøyet som Jan Arendtz leverte i 1664. Den er likevel truleg omtrent frå same tid sidan profilen finnast på ein del lister i innreiinga som var gjort på 1660-70-talet. Det er fleire høvlar i samlinga med likearta kjenneteikn. Mitt forslag er at høvelen kan ha tysk opphav sidan nokre detaljar i utforminga kan minne om seinare tyske høvlar. Foto: Roald Renmælmo

Høvelstålet til ein likearta høvel med den på biletet over. Dei to høvlane har same smedstempel på ståla og elles like detaljar. Mest truleg er dei laga av ein og same høvelmakar eller snikkar. Ståla er smidd av jarn og har pålagt eggstål. Dei er koniske, tjukkare framme og tynnare bakover tangen. Foto: Roald Renmælmo

Det er ein heil del ulike jarn i samlinga. Både treskjerarjarn og ulike tappjarn og hoggjarn. Foto: Roald Renmælmo

Verktøysamlinga på Skokloster gjer det mogleg for oss å sjå kva verktøy som var tilgjengeleg på 1600-talet. I vårt arbeid med å forstå høvelbenken frå Vasaskipet er denne samlinga av stor verdi. Vi får innblikk i kva verktøy som kunne vore brukt til snikringa av benken. Vi får også innblikk i verktøy som kan ha vore brukt til å arbeide på den aktuelle benken. Vi kan forstå benken i ein større samanheng.

Kjelder

Knutsson, Johan; Kylsberg, Bengt (1985): «Verktyg och verkstäder på Skoklosters slott», utställningskatalog, 1985.

Sterre, Gerrit van der, «Four centuries of Dutch planes and planemakers», 2001

Holdfast in Norway and Sweden

This is an old Swedish holdfast from Skåne or Blekinge. From Lund we know the name «fans tumme» in Swedish, that means «devils thumb». Photo: Tomas Karlsson

Tomas has posted about holdfast in Sweden where he present old original holdfasts from the southern part of Sweden, Skåne or Blekinge. There are two different patterns of holdfast and the one that seems to be the oldest are on the picture above. The blacksmith Mattias Helje in Lima in Sweden have tried to analyze how it could have been made. There are at least three different ways to forge a holdfast. One is to forge it from a single piece of iron with a dimension thick enough to forge the stem and then stretch out the arm. This is the method used by Øystein Myhre that forged the Norwegian patterns of holdfast. The same method is also demonstrated in a video of Peter Ross and Roy Underhill. One other method is to use a similar dimension of iron and forge it from two pieces, one for the stem and one for the arm and forge weld the two pieces together like the one below from Nordmøre in Norway.

Holdfast from Nordmøre in Norway. This seems to have been made from two pieces of iron, one for the stem, and one for the arm, and forge welded together. Photo: Roald Renmælmo

There is also a third way to forge a holdfast. You could start with a dimension that is more like the thickness of the arm and then make the stem by forge welding a piece on to it.

A measured drawing of the old holdfast from Skåne. It seems to be a weld scarf at the upper part of the stem. This indicates that the stem are made of two parts that are forge welded together. All measures are in millimetres. Drawing: Tomas Karlsson

The two pieces of iron for the holdfast before being forge welded together. Photo: Mattias Helje

The stem are forge welded together and forged round in the lower part. It is kept square in the thickest part. You can see the the seam after the welding. Photo: Mattias Helje

The holdfast has got the right dimensions and shape before it is shaped to the right bend. Photo: Mattias Helje

Three finished holdfast made with this method with forge welding. Photo: Mattias Helje

This are different patterns and different ways to make holdfasts in Sweden and Norway. Tomas and I has also done some research of what the holdfast are, or was, called in our languages. I have seen the post about this matter on the Lost Art Press blog, How do you say «holdfast»? The Norwegian names I have posted there are these:

Kjellingfot – if translated to English – goat kid foot

Benkehake – bench hook

Hallhake – hold hook

Hake – hook

Hallfast – holdfast

Ronghake – crocked hook.

Bukkefot – rams foot, this word is from Øystein Myhre that uses the holdfast  in his work as  a Norwegian blacksmith.

In Swedish there are the names «bänkhållare» (bench holder) and «knekt» (could translate to bracket or something?) in the book  “Träslöjd”, Hallén & Nordendal (1923).

In inventories in workshops in Stockholm in the early 1700`s there is several mentions of “stämhake”. That could be the same as holdfast. It could translate to “stem hook».

Tomas has also learnt the word “fans tumme”, that means “devils thumb”. That is a parallell to the Norwegian joiners “killingfot” (goat kid foot) and blacksmiths “bukkefot” (rams foot). Both refer to a goat foot and the goat and the devil are considered as related in folklore. The devil is usually equipped with rams horn.

Hållhakar i Sverige

Jag har börjat att leta exempel på det hjälpmedel, både ord och föremål, för att hålla fast arbetsstycken som vi anser ha använts vid arbeten på Vasabänken. Roald har gått igenom norskt material i ett inlägg. Det jag hittills hittat i litteratur och frågelistssvar är ytterst begränsat. Jag kommer senare att gå igenom fler frågelistssvar i hopp om att hitta fler exempel.

I Hallén & Nordendahl (1923) finns en bild på en «bänkhållare». Den beskrivs på följande sätt: » Bänkhållare, knekt (valet), är ett enkelt redskap, som ofta begagnas för att på hyvelbänken fasthålla trästycken vid avsågning, nedsågning, borrning, stämning m.m. Hållaren, består av en rund järn- eller stålten, i övre änden utsmidd till en stark vinge eller fjäder. Den nedsättes i ett å bänkskivan borrat hål; arbetsstycket lägges under fjädern och fastspännes genom ett slag med klubban på klacken i riktning a och lossas genom ett slag i riktning b.»

Bänkhållare. Ur Hallén & Nordendahl (1923).

Här används benämningarna «bänkhållare» och «knekt». Knekt är ett återkommande ord för olika slags hjälpmedel inom snickeri. Noterbart är att här nämns också  «valet» som är den franska benämningen för en bänkhållare (Diderot & D Àlembert 17??). En kommentarfrån «johanrubank» till Roalds inlägg om «killingfot» är att det svenska ordet för «holdfast» är «fransk bänkspännare».

I Stadius ( 2013) ingår en genomgång av några bouppteckningar efter stolmakare i Stockholm. I flera av dem återkommer ordet ”stämhake”.  Jag har inte stött på ordet tidigare, men det kan vara en bänkhållare som avses.

När snickarmästaren Ove Malm gick i lära i en verkstad i Lund på 1930-talet hörde han de äldre snickarna använda uttrycket «fans tumme» för en bänkhållare.

För några år sedan köpte jag två bänkhållare av Kalle Melin. Han hade i sin tur köpt dem i Gärds Köpinge i  Skåne, av en samlare som specialiserat sig på järnföremål. Enligt Kalle Melin samlade han in föremål inom en radie av ca 10 mil från Gärds Köpinge, dvs. i  Skåne och Blekinge.

Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto Tomas Karlsson

Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto: Tomas Karlsson

Roald och jag har bett smeden Mattias Helje i Lima tillverka kopior efter en av bänkhållarna. Vi kommer att använda dem i bänkarna som tillverkas i Stigtomta och Mariestad.

Bänkhållare tillverkade av Smeden Mattias Helje i Lima. Foto: Mattias Helje

Källor

Hallén & Nordendahl (1923). Träslöjd.

Stadius, C (2013). En studie av stoltillverkningen i Stockholm 1750 – 1820.

Malm,O. Muntlig uppgift.

Vasabenken og verktøyet

Åke Claesson Rålamb (1651-1718) var forfattar av ein bokserie som kom ut mellom 1690 og 1694. Den eine boka «Skeppsbyggerij» har med ei oversikt over verktøy. «Viser allehånde timmermens redskap og verktyg huru the i Swerige som andra länder äre brukeligaste». Fig 1, En yxa på Engelsk maneer. Fig. 16, Een Swensk eller Hållensk Skarffyxa. Fig. 18, Handsåg med skaft som brukas i Hålland och Swerige. Figur: Frå boka «Skeppsbyggerij», Åke Claesson Rålamb, Stockholm, 1691. Kopparstikka er hans eigne.

Oversikta til Rålamb er seinare enn Vasaskipet og høvelbenken som vi fokuserer på, men kan vere nyttig for å sette verktøyet inn i ein samanheng. Han skriv namn på dei ulike verktøya og skriv også om det er verktøy som er typisk svensk, hollandsk eller engelsk. Det viser at det var skilnad på verktøy i dei ulike landa på den tida, men samtidig var alt dette verktøyet tilgjengeleg for Rålamb. (Rålamb, 1691) Vasaskipet var eit stort og krevjande skip og bygge og dyktige handverkarar frå Sverige, Holland, Tyskland og truleg fleire land var involvert i arbeidet. Her var det både handverkskompetanse og verktøy frå ulike land. (Hocker, 2011) Verktøyet som er funnet om bord på skipet er veldig spennande sidan det gir oss kunnskap om kva verktøy som var ombord på skipet den dagen det forliste i år 1628. Marinarkeologen Carl Olof Cederlund har skrive ein artikkel om verktøyet som ble funnet i ei kiste på trossdekket. Der samanliknar han med verktøyet til Rålamb og verktøykista frå briggen Falken som var i drift frå 1877-1944. Han ser mange fellestrekk i desse verktøysamlingane. (Cederlund, 1963) Det er også ein bloggpost på bloggen St. Thomas Guild som tar for seg verktøyet frå Vasaskipet

I denne samanghengen er det vi må sjå høvelbenken i Vasaskipet. Vi er interessert i kva arbeid som ble gjort på benken og kva verktøy som kan ha vore i bruk av snikkaren som nytta benken. Vi er også interessert i kva verktøy som kan ha blitt brukt til å snikre sjølve benken. Det er dessverre få verktøyspor med klare signaturer etter spesielle verktøy på sjølve benken. Vi kan sjå at det er bora hol i benkeplata og at dei best bevarte hola har ein diameter på kring ein tomme. Ut frå det kan vi ikkje seie så mykje om den detaljerte utforminga på boret som har vore brukt, men vi kan seie at boret har hatt eit skjer som laga eit hol på kring ein tomme i diameter.  Vi kan og sjå at dei ulike delane har vore retta og kanta. Sjølv om vi ikkje ser tydelege spor etter høvelen så er vi nokså sikre på at delane er høvla fram til den forma dei har. Det er  ein del høvlar som er funnet i vraket. Den mest kjente er nok sletthøvelen frå verktøykista som ble funnet på trossedekket.

Sletthøvelen var med i verktøykista som ble funnet på trossedekket i Vasaskipet. I kista var det berre denne eine høvelen. Den minner mest om høvlar frå Holland men det finnast ingen god oversikt over korleis svenske høvlar var utforma på denne tida så vi kan ikkje seie sikkert at han ikkje er svensk. Evelyn Ansel på Vasamuseet har gjort ei flott oppmåling av denne høvelen som du kan sjå på Skeppsbloggen. Foto: Roald Renmælmo

Tommestokkar og svaivinkel funnet om bord i Vasaskipet. Den nederste tommestokken er delt inn i 11 tommar og med midtmerke på 5 ½». Det var den vanlege foten i Amsterdam på den tida. Tommestokken i midten er delt inn i 12″ og er meir i samsvar med den svenske tommen på den tida. Det er eit prov på at det var handverkarar frå ulike land som arbeidde på skipet. Foto: Roald Renmælmo

Borevinner, økseskaft, bileskaft, tappjarnskaft, vinkel og handtak til ei sag av hollandsk eller svensk type i følgje Rålamb. Dette er noko av innhaldet i ei verktøykiste som var funnen om bord i vraket. Alt av jarn er rusta bort så det er berre skafta som er bevart. Evelyn Ansel har også gjort oppmålingar av borevinnene. Foto: Roald Renmælmo

Også nokre delar av grindsager er blant verktøyet som var funnet om bord i skipet. Slike sager var ikkje med i oversikta til Rålamb. Foto: Roald Renmælmo

I verktøykista var det berre ein sletthøvel. Andre stader på skipet er det funnet fleire høvlar av ulike slag. Frå venstre, hulkilhøvel, gradhøvel og semshøvel. Desse trur eg kan knytast til arbeidet med innreiing som enda ikkje var fullført då skipet forliste. Foto: Roald Renmælmo

Samlinga med verktøy frå Vasaskipet er i seg sjølv ein veldig god referanse til verktøy brukt i Stockholm på 1600-talet. Spesielt om vi skal undersøkje verktøy som er relevante for vår høvelbenk. Gjennom boka til Rålamb får vi også med namn på tilsvarande verktøy og at dette verktøyet var det brukeligaste i Sverige og andre land. Vi får også vite at engelske sager var forskjellig frå dei hollandske og svenske. Det er altså forskjell på verktøyet. Det er enda ei veldig god kjelde til kunnskap om verktøy på 1600-talet i dette området av Sverige, verktøysamlinga på Skokloster slott. Denne verktøysamlinga er så omfattande og spennande at vi må vie minst ein eige post til dette seinare. Verktøy frå skipsvrak er elles ei spennande kjelde for å forstå verktøyhistoria. Verktøyet frå Mary Rose, eit engelsk krigsskip som gjekk ned i 1546, er også ei spennande kjelde. Felles for slike funn er at det aller meste av jern er rusta bort. Slik sett er verktøyet frå Willem Barents sin ekspedisjon til Novaja Semlja i 1596-97 ein viktig referanse. Her har verktøyet lege att i eit hus etter ekspedisjonen og såleis er høvelstål, borrar og liknande ganske godt bevart.

Kjelder:

Cederlund, Carl Olof, «Wasas timmermanverktyg», Trä nr 10, 1963.

Hocker, Fred, «Vasa, A Swedish Warship», Medströms Bokförlag, 2011

Rålamb, Åke Claesson, «Skeppsbyggerij», Stockholm, 1691