Category Archives: Killingfot / hallfast / ronghake

Borrning av hål i skivan för bänkhållare

I skivan på Vasabänken har 13 runda hål borrats. Hålen är från 25 mm – 54 mm. Vi har antagit att hålet på 25 mm är den urprungliga dimensionen och att de övriga hålen har slitits och eroderat. Antalet hål är 13 st, placerade i två rader som förskjutits. 12 av hålen ligger i en jämn linje, ett hål är centrerat i skivan. Avstånden mellan hålen i de två raderna är i genomsnitt 420 mm. 10 av de tolv hålen ligger inom en spridning på 401 mm – 414 mm. På dessa hål är genomsnittsavståndet 408 mm, vilket motsvarar 16 1/2 verktum. Viss förskjutning av hålen kan ha uppstått vid borrningen och den efterföljande förslitningen och eroderingen.

image
Skivan har märkts upp för borrning av hål för bänkhållare efter måtten i uppmätningsskissen. Måtten är tagna från skivans högra ände, sedd framifrån och i förhållande till en centrumlinje. Hålet nederst i bild avviker från de två raderna. Hål nummer 13 vid bänkens vänstra ände har inte markerats.

Vi har antagit att hålen varit till för bänkhållare. Två bilder exempel ur två encyklopedier från 1700-talets mitt, mer än 100 år efter att Vasaskeppet sjönk, visar en liknande  hålbild som på Vasaskeppsbänken, dvs. hål som är spridda över bänkytan.

Hyvelbänkar ur Roubo.
Hyvelbänkar ur Roubo.
Vekrstadsbild ur Diderot & Dállembert.
Vekrstadsbild ur Diderot & Dállembert.

Bänkhållaren som ska användas har en  diameter på ca 27,5 mm. Bänkhållaren som stått som förebild för de två kopior som smitts har tidigare använts i en bänk med fram- och baktång. Hålen borrades   med utgångspunkt från två bilder, en från Roubo (1769) och en från Hallén & Nordendahl (1923), ca 5 mm större än bänkhållarens diameter. Detta gjorde att hållaren lutade något när ett stycke spändes fast.

Roubo-018
Ur Roubo.

 

 

Bänkhållare. Ur Hallén & Nordendahl (1923).
Ur Hallén & Nordendahl (1923). Skalan på bilden anges till 1:8. Vid mätning på bilden ger det ett mått på hållaren 25 mm och hålet till 32 mm.

Som tidigar nämnts kan hålen i originalbänken har borrats med någon typ av skednavare. Jag provade att borra hål i ek med en konisk spiralnavare och en spiralnavare. Jag fick problem med den koniska navaren. Det var svårt att få den att “ta” och när jag väl lyckades komma ned en bit i stycket blev det så tungt att dra runt  i den torra eken, att det kändes som att jag riskerade att bryta sönder navaren.  Jag lämnar borrningen med den koniska navaren till fortsatt provning i bänken i Mariestad då Roald, som har mer erfarenhet av att använda koniska spiralnavare, är med.

image
Konisk spiralnavare, tillverkad av Johannes Fosse. Foto: Tomas Karlsson

 

image
Spiralnavare av Engelsk tillverkning. Foto: Tomas Karlsson

Originalskivan är 3302 mm lång och 365 mm i vänster ände respektive 323 mm i höger ände. Hålen på Stigtomtabänken, som är jämnbred, 365 mm, mäts in med måtten från uppmätningsprotokollet. Istället för att borra hålen ca 5 mm större än hållaren väljer jag att borra dem ca 1 mm större.

image
Hålen borras av Jonas Karlsson. Foto : Tomas Karlsson

Källor

Diderot, Denis & Alembert, Jean le Rond d’ (red.) (1778-1781). Encyclopédie, ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers.

Hallén & Nordendahl (1923). Träslöjd.

Hocker, Fred (2012). Uppmätningsskiss.

Roubo  (1769). L’art du menuisier: avec figures en taille-douce  es sciences, des arts et des métiers.

 

Holdfast in Norway and Sweden

Foto: Tomas Karlsson
This is an old Swedish holdfast from Skåne or Blekinge. From Lund we know the name “fans tumme” in Swedish, that means “devils thumb”. Photo: Tomas Karlsson

Tomas has posted about holdfast in Sweden where he present old original holdfasts from the southern part of Sweden, Skåne or Blekinge. There are two different patterns of holdfast and the one that seems to be the oldest are on the picture above. The blacksmith Mattias Helje in Lima in Sweden have tried to analyze how it could have been made. There are at least three different ways to forge a holdfast. One is to forge it from a single piece of iron with a dimension thick enough to forge the stem and then stretch out the arm. This is the method used by Øystein Myhre that forged the Norwegian patterns of holdfast. The same method is also demonstrated in a video of Peter Ross and Roy Underhill. One other method is to use a similar dimension of iron and forge it from two pieces, one for the stem and one for the arm and forge weld the two pieces together like the one below from Nordmøre in Norway.

Holdfast from Nordmøre in Norway. This seems to have been made from two pieces of iron, one for the stem, and one for the arm, and forge welded together. Photo: Roald Renmælmo

There is also a third way to forge a holdfast. You could start with a dimension that is more like the thickness of the arm and then make the stem by forge welding a piece on to it.

A measured drawing of the old holdfast from Skåne. It seems to be a weld scarf at the upper part of the stem. This indicates that the stem are made of two parts that are forge welded together. Drawing: Tomas Karlsson
A measured drawing of the old holdfast from Skåne. It seems to be a weld scarf at the upper part of the stem. This indicates that the stem are made of two parts that are forge welded together. All measures are in millimetres. Drawing: Tomas Karlsson
The two pieces of iron for the holdfast before being forge welded together. Photo: Mattias Helje
The two pieces of iron for the holdfast before being forge welded together. Photo: Mattias Helje
The stem are forge welded together and forged round in the lower part. It is kept square in the thickest part. You can see the the seam after the welding. Photo: Mattias Helje
The stem are forge welded together and forged round in the lower part. It is kept square in the thickest part. You can see the the seam after the welding. Photo: Mattias Helje
The holdfast has got the right dimensions and shape before it is shaped to the right bend. Photo: Mattias Helje
The holdfast has got the right dimensions and shape before it is shaped to the right bend. Photo: Mattias Helje
Three finished holdfast made with this method with forge welding. Photo: Mattias Helje
Three finished holdfast made with this method with forge welding. Photo: Mattias Helje

This are different patterns and different ways to make holdfasts in Sweden and Norway. Tomas and I has also done some research of what the holdfast are, or was, called in our languages. I have seen the post about this matter on the Lost Art Press blog, How do you say “holdfast”? The Norwegian names I have posted there are these:

Kjellingfot – if translated to English – goat kid foot

Benkehake – bench hook

Hallhake – hold hook

Hake – hook

Hallfast – holdfast

Ronghake – crocked hook.

Bukkefot – rams foot, this word is from Øystein Myhre that uses the holdfast  in his work as  a Norwegian blacksmith.

In Swedish there are the names “bänkhållare” (bench holder) and “knekt” (could translate to bracket or something?) in the book  “Träslöjd”, Hallén & Nordendal (1923).

In inventories in workshops in Stockholm in the early 1700`s there is several mentions of “stämhake”. That could be the same as holdfast. It could translate to “stem hook”.

Tomas has also learnt the word “fans tumme”, that means “devils thumb”. That is a parallell to the Norwegian joiners “killingfot” (goat kid foot) and blacksmiths “bukkefot” (rams foot). Both refer to a goat foot and the goat and the devil are considered as related in folklore. The devil is usually equipped with rams horn.

Hållhakar i Sverige

Jag har börjat att leta exempel på det hjälpmedel, både ord och föremål, för att hålla fast arbetsstycken som vi anser ha använts vid arbeten på Vasabänken. Roald har gått igenom norskt material i ett inlägg. Det jag hittills hittat i litteratur och frågelistssvar är ytterst begränsat. Jag kommer senare att gå igenom fler frågelistssvar i hopp om att hitta fler exempel.

I Hallén & Nordendahl (1923) finns en bild på en “bänkhållare”. Den beskrivs på följande sätt: ” Bänkhållare, knekt (valet), är ett enkelt redskap, som ofta begagnas för att på hyvelbänken fasthålla trästycken vid avsågning, nedsågning, borrning, stämning m.m. Hållaren, består av en rund järn- eller stålten, i övre änden utsmidd till en stark vinge eller fjäder. Den nedsättes i ett å bänkskivan borrat hål; arbetsstycket lägges under fjädern och fastspännes genom ett slag med klubban på klacken i riktning a och lossas genom ett slag i riktning b.

Bänkhållare. Ur Hallén & Nordendahl (1923).
Bänkhållare. Ur Hallén & Nordendahl (1923).

Här används benämningarna “bänkhållare” och “knekt”. Knekt är ett återkommande ord för olika slags hjälpmedel inom snickeri. Noterbart är att här nämns också  “valet” som är den franska benämningen för en bänkhållare (Diderot & D Àlembert 17??). En kommentarfrån “johanrubank” till Roalds inlägg om “killingfot” är att det svenska ordet för “holdfast” är “fransk bänkspännare”.

I Stadius ( 2013) ingår en genomgång av några bouppteckningar efter stolmakare i Stockholm. I flera av dem återkommer ordet ”stämhake”.  Jag har inte stött på ordet tidigare, men det kan vara en bänkhållare som avses.

När snickarmästaren Ove Malm gick i lära i en verkstad i Lund på 1930-talet hörde han de äldre snickarna använda uttrycket “fans tumme” för en bänkhållare.

För några år sedan köpte jag två bänkhållare av Kalle Melin. Han hade i sin tur köpt dem i Gärds Köpinge i  Skåne, av en samlare som specialiserat sig på järnföremål. Enligt Kalle Melin samlade han in föremål inom en radie av ca 10 mil från Gärds Köpinge, dvs. i  Skåne och Blekinge.

Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto Tomas Karlsson
Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto Tomas Karlsson
Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto: Tomas Karlsson
Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto: Tomas Karlsson

Roald och jag har bett smeden Mattias Helje i Lima tillverka kopior efter en av bänkhållarna. Vi kommer att använda dem i bänkarna som tillverkas i Stigtomta och Mariestad.

Bänkhållare tillverkade av Smeden Mattias Helge i Lima. Foto: Mattias Helge
Bänkhållare tillverkade av Smeden Mattias Helje i Lima. Foto: Mattias Helje

Källor

Hallén & Nordendahl (1923). Träslöjd.

Stadius, C (2013). En studie av stoltillverkningen i Stockholm 1750 – 1820.

Malm,O. Muntlig uppgift.

Killingfot, hallfast og hallhake i Noreg

Når vi har granska den originale høvelbenken i Vasaskipet har det verka klart at alle dei runde hola i benkeplata og føtene har vore for å bruke killingfot til å feste emne. Vi har likevel ikkje nokon original å vise til. Det er ikkje døme på killingfot på dei høvelbenkane vi har undersøkt i Noreg og Sverige. I Noreg er det sparsamt med kjelder å støtte seg på. Eg har derfor gått gjennom svara på spørjelista frå Ord og sed om Snikkarhandverket frå 1930-talet, til saman 170 svar. Det er eit omfattande materiale og mesteparten er handskrift. Det er mogleg å anten oversjå detaljar, eller å mistyde det som er skrive, men eg trur eg har fått med det meste. I spørjelista er høvelbenken eit eige emne og dette er avslutta med føljande: “Uttrykk for å festa lange stykke som ikkje fekk rom på sjølve benken.” Det er mange som har svart med å forklare at til dette brukte dei skottbenken. Likevel er det nokre få av svara som går inn på vårt emne, killingfot. Eg presenterer dei mest interessante svara under. Her er både skisser som viser utforminga på dei, forklaring av bruken og ulike nemningar. Sitata er i kursiv og nemningane er i feit kursiv.

Kjellingfoten som er med i teikninga til Arne Elven, Agdenes i Sør-Trøndelag
Kjellingfoten som er med i teikninga til Arne Elven, Agdenes i Sør-Trøndelag

Arne Elven frå Agdenes i Sør-Trøndelag er ein av dei som har forklart og teikna ein killingfot i sitt svar. Han har formulert: “Til å setja fast stykkja, som ein ikkje kan bruka klør og skruva åt, er det “kjellingfot” av jarn som går ned gjennom eit hol i benkjen og med ein labb på stykket som skal haldast fast.” Når  han skriv “klør” så viser han til det lokale namnet på benkehaken, høvelstoppen på benken. Eg har brukt nemninga killingfot med bakgrunn i nemninga til Arne Elven. Forma på den han har teikna minner om den frå Nordmøre som det er bilete av under. Det kan sjå ut som om den kan ha konisk stamme? Endre J. Korndal i Øksendal, i Møre og Romsdal skriv: “Dei brugte benkehake”. Han har ei lita skisse som også minner veldig om haken på biletet under.

Killingfot frå Nordmøre. Denne har noko usikker bakgrunn men kan ha vore brukt av ein lokal snikkar. Foto: Roald Renmælmo
Killingfot frå Nordmøre. Denne har noko usikker bakgrunn men kan ha vore brukt av ein lokal snikkar. Det kan sjå ut som han er smidd av to stykke og sveisa saman. Foto: Roald Renmælmo

Frå Hillesøy i Troms skriv Jens Solvang: “Til å feste eit langt bord på benken, som ikkje gjekk mellom knigtan, bruka dei “hallhaken”, ein u forma jernbøyle som greip kringom benken og bordet og med ein skruv av jern klemte vyrket fast.” Då er det snakk om ei slags tvinge som er spent under benken og truleg ikkje ein som går gjennom eit hol. Funksjonen er  den same som ved bruk av kjellingfot, truleg er nemninga “hallhaken” knytt at det tidlegare har vore brukt hake som har stått i eit hol? Frå Trondarnes i Troms skriv Edvard Ruud: “Gamle brukte også å feste arbeidsstykket med hake og tand. Eg har eit par slike gamle jarn.” Om han med hake meiner kjellingfot kan eg ikkje vere sikker på, men han skriv om to ulike jarn og tand som det eine er nok høvelstopp. H. O. Neam frå Kvam i Nord-Trøndelag skriv: “Til å halde fast bord i høvelbenken brukte summe ein jarnbøile, der den eine arma gjekk gjennom eit hol i benken og vart driven fast med treklubba. Den jarnbøilen som kallast “hallfast” vart berre bruka under fussaging.”  Her får vi nemninga som svarar til den engelske. Han har og med at han vert driven fast med treklubba.

Smeden Øystein Myhre i Sandefjord har late seg inspirere av skisser og forklaringar i spørjelistene og smidd ulike versjonar av killingfot. Desse kjem til å bli prøvd ut på kopiane av høvelbenken frå Vasaskipet når dei er ferdige. Foto: Øystein Myhre
Smed Øystein Myhre i Sandefjord har late seg inspirere av skisser og forklaringar i spørjelistene og smidd ulike versjonar av killingfot, eller hallfast som det også kallast. Desse kjem til å bli prøvd ut på kopiane av høvelbenken frå Vasaskipet når dei er ferdige. Dimensjon og storleik er basert på hola i Vasabenken. Killingfoten er smidd av eitt stykke rundstål som er 1″ tjukt og 18″ langt. Foto: Øystein Myhre

Andreas Westin frå Henning i Nord-Trøndelag skriv: “Til å festa lange stykke som ein ikkje kunde festa millom kniktane, kunde dei nytta ein staur som rokk frå loftet og ned på stykket. Ein annan måte: litt innpå benken var eit firkantig hol, og i det sette dei ein knikt (hake) som var på skapnad som ein vinkel – la dei so stykket innåt knikten og trykte han ned so han greip innpå stykket, og feste han med eit drev (ein bløyg). Når dei flutte stykket litt om senn, kunde dei på båe desse måtane både høvla det og kløyva det med sag.” Her skriv han at det var eit firkanta hol og at dei festa “knikten” med drev (kile). Han har ei skisse som var så innklemt i teksten at det ikkje var mogleg å få ho med her, men forma er som han skriv, ein rett vinkel. Han beskriv også bruk av staur frå loftet (himlingsborda) og ned på høvelbenken. Det er ein artig detalj som elles vil etterlate seg få spor, som vi snikkarar med interesse for spor etter arbeidet til snikkarane før oss, kan sjå og tolke.

S. J. Almås frå Hølonda i Sør-Trøndelag har også teikna ein “hake for å halde nede”. Han skriv: “Ved fastsetting av trestykket innpå sjølve høvelbenken brukar dei “høvelbenktonn” eller “tenner” og for lange trestykkjer “hakar” eller “håkkåa”. ” Denne ser også ut til å vere omtrent i vinkel i bøyen slik som den som Andreas Westin skriv om.

Hake for å halde fast teikna av S. J. Almås frå Hølonda i Sør-Trøndelag. Han har også med to variantar av benkehake, tonn og hake med to tangar.
Hake for å halde fast teikna av S. J. Almås frå Hølonda i Sør-Trøndelag. Han har også med to variantar av benkehake, tonn og hake med to tangar slik som dei i benkane frå Siljansnäs og Nordmøre.

Hans Skeidsvoll frå Tresfjord i Møre og Romsdal skriv: “For lange stykkje bruktest ronghake og bit.” Kva han meiner med ronghake kjem ikkje fram av teksten men han nemner to ulike ting, ronghake og bit. Bit tolkar eg som haken som fungerer som høvelstopp. Ei slik tyding av ordet bit finnast det fleire stader i Møre og Romsdal i formane klobit og høvelbit. Ronghake er samansett av to ord, rong og hake. Ordet rong har eg akkurat vore med å drøfta på bloggen til båtlaben. Ordet kan kome av vrang eller krum og passar godt med forma på hakane som eg skriv om i denne posten. Ordet hake er også med i mange av dei andre nemningane eg har lista opp her. Eg finn då at det er godt grunnlag for at ronghake er ei nemning som dekkjer vår hake.

A.Kløvrud frå Nordre Land i Oppland skriv “Dei hadde ei greia som dei festa store fjøler i som dei kalla kjerringa.” Heller ikkje denne er nærare forklart og kan vere noko anna enn det vi tenkjer på? Martin Tunes frå Haus i Hordaland skriv: “Lange stykke festa ein til benken med ei skruetvinge.” Lars Gjels frå Selsa i Rogaland skriv: “Skrueklemme”, “skruetvinga” bruktes til å feste på høvelbenken bord eller lister, som kløves med sag”. Han beskriv arbeidsmåten som med killingfoten men ved bruk av skrutvinge.

Eg reknar med at det kjem til å dukke opp fleire variantar av både nemningar og heilt sikkert også originale kjellingføter når nokon får lese seg opp på bloggen. Likevel har vi dekning for ein del aktuelle nemingar og minst to ulike utformingar. Enten dei med kraftig bøy slik som dei gjerne er i Frankrike og slike som er ganske rette og nokolunde i vinkel. Det finnast eit alterstykke frå Holland som viser ein høvelbenk med rekker med hol i føtene. Der heng det ein killingfot på veggen som verkar ganske rett, omlag som dei Andreas Westin og S. J. Almås beskriv og teiknar.

Ein 1500-tals snikkarverkstad med høvelbenken. Legg merke til killingfoten som heng på veggen oppe til høgre. Illustrasjonen er henta frå: Gerrit van der Sterre, Four centuries of Dutch planes and planemakers, 2001
Ein 1500-tals snikkarverkstad i Holland med høvelbenk. Legg merke til killingfoten som heng på veggen oppe til høgre. Legg også merke til alle hola i føtene, det minner om Vasabenken. Illustrasjonen er henta frå: Gerrit van der Sterre, Four centuries of Dutch planes and planemakers, 2001
Øystein Myhre har smidd hakar med litt variasjon i detaljane for at vi skal få prøve ut korleis dei verkar og høver saman med høvelbenken. Foto: Øystein Myhre
Øystein Myhre har smidd hakar med litt variasjon i detaljane for at vi skal få prøve ut korleis dei verkar og høver saman med høvelbenken. Dei viktige forskjellane er korleis labben er utforma. Kor stor flate er det som kvilar på emnet, krumminga på labben og utforminga av kroken mellom stamme og labb samt vinkelen på denne. For å få kroken riktig må det til ein heil del arbeid med stuking av emnet. Foto: Øystein Myhre
Øystein Myhre i smia si i Sandefjord. Det meste av smiinga vert gjort på steet med hammar men han har og ein liten fjørhammar til å ta dei litt tyngre taka. Foto: Roald Renmælmo
Øystein Myhre i smia si i Sandefjord. Det meste av smiinga vert gjort på steet med hammar. Han har ein liten fjørhammar til å ta dei litt tyngre taka som ein tidlegare gjerne brukte oppslagar til. Foto: Roald Renmælmo

Kan vi tidfeste bruken av killingfot i høvelbenken?

Killingfot er eitt av namna som beskriv jarnhaken som ein brukar for å halde fast emna oppå høvelbenken. På nyare benkar er dei ikkje så vanlege å sjå. Det er også langt mellom å finne benkar i Norden som har slike eller spor etter slike. I svarmaterialet frå spørjelista om snikkarhandverket til Ord og sed frå 1930-talet er det nokre døme på killingfot. Det er fleire av svara som også har med teikning av utsjånaden. Då har killingfoten vore i aktiv bruk til inn på 1900-talet i enkelte område av Noreg, truleg har det vore tilsvarande i Sverige.

Killingfot i høvelbenken
Killingfot i høvelbenken. Killingfoten spenner fast høvelen i benken for demonstrasjon, vanlegvis er det emner av ulike slag som vert spent fast. Foto: Roald Renmælmo

Truleg har benken frå Vasaskipet hatt ein eller fleire slike killingføter for å halde emna på plass? Hola i benkeplata og føtene kan tyde på det. Dessverre er alt av jarn rusta bort for lenge sidan så vi kan ikkje vere heilt sikre på kva hola har vore til. I Vasabenken har vi truleg eit døme på høvelbenk som har hatt killingfot som ein sentral del, skipet gjekk ned i år 1628. Vi kan då spore killingfoten tilbake til tidleg 1600-tal i Norden. Då har vi eit tidsspenn på kring 300 år, frå 1628-1934 (ca), at killingfoten var i aktiv bruk. Kor vanleg killingfoten har vore i Norden i denne perioden kan vi ikkje seie så mykje om.

Det finnast ein amerikansk video som viser smiing av killingfot (holdfast på engelsk) og viser korleis det er to ulike prinsipp på slike. Smeden Peter Ross viser to ulike smiteknikkar for å smi desse krokane. Her er lenke til sida der de kan sjå videoen:

http://video.pbs.org/video/2292087803/

Ein framifrå snikkarblogg i USA har tatt tak i spørsmålet, -om det er kjelder som viser kjellingfot (holdfast) før 1600-talet, i posten – Early holdfasts. Roman benches. Spørsmålet vert belyst med kjelder frå ulike land. Når vi skal lengre tilbake enn 1600-talet er det sparsamt med kjelder som kan seie noko om bruken av killingfot. Det kan derfor vere aktuelt å bruke kjelder frå andre land. Likevel er det ikkje sikkert desse kjeldene er relevante om vi skal beskrive korleis forholda var her i Norden?

Gravering av oljemåleriet "Le Raboteur” av Annibale Carracci (1560-1609). Biletet viser Jesus og Josef som arbeider saman på høvelbenken. Legg merke til killingfoten som er ganske flat. Biletet frå: http://lostartpress.files.wordpress.com/2013/04/le-raboteur-01-conclave-triadis-humanae-1670-1686.jpg
Gravering av oljemåleriet “Le Raboteur” av Annibale Carracci (1560-1609). Biletet viser Jesus og Josef som arbeider saman på høvelbenken. Legg merke til killingfoten som er ganske flat. Det er eit døme på ein benk med killingfot på 1500-talet. Biletet frå: http://lostartpress.files.wordpress.com/2013/04/le-raboteur-01-conclave-triadis-humanae-1670-1686.jpg

Er det andre som har kjennskap til bruken av killingfot i høvelbenken? Finnast det slike i arkeologisk materiale? Er det nokon som har gamle originale slike?  Kom gjerne med innspel i kommentarfeltet i denne posten.

Kjelder:

Svar på spørjelista “Snikkarhandverket”, Frå Nemdi til gransking av norsk nemingsbruk, Ord og sed, Norsk folkeminnesamling, tidleg 1930-tal.

Høvelbenken i Vasaskipet

Vasamuseet
Høvelbenken frå Vasaskipet. Foto: Roald Renmælmo

Den 10. august 1628 la skipet ut på jomfruferda etter ei byggjetid på kring 2 år. Det endte med katastrofe. Skipet forliste midt i hamna i Stockholm etter å ha segla berre 1300 meter. For kongen var det eit enormt prestisjenederlag og berging vart prøvd utan hell. Det var ikkje før i 1961 at skipet vart heva til overflata og kunne gi oss eit unikt innblikk i historia til skipet gjennom alt som var bevart ombord. Skipet er i dag tatt på land og konservert i sitt eige museum, Vasamuseet i Stockholm.

I midten av august var eg og Tomas på besøk på museet for å studere ein høvelbenk som var om bord i skipet når det forliste i år 1628. Benken er tatt opp og er konservert og forsiktig restaurert for å fungere i utstillinga. Det mangla nokre delar av benken og dei er erstatta med nye delar som er rekonstruert ut frå spor eller frå tilsvarande delar som finnast i benken. Både framtang og ein fot er rekonstruert. Då skipet gjekk ned gjenstod det å fullføre ein del av innreiingsarbeidet i skipet. Det er sannsynleg at høvelbenken var meint for å gjere dette arbeidet. Det ein stor del fyllingsdører om bord og det var nok ein viktig del av arbeidet til snikkaren. Slik sett kan høvelbenken knytast til historisk snikkararbeid og truleg til snikring av dører. Vi kan sjå snikkaren sine produkt mellom det som var ombord når skipet gjekk ned.

Benken har stått ganske langt opp i skipet og har ein del slitasje i alle overflater. Derfor er det lite som liknar på den originale overflate. Vi kan ikkje sjå korleis materialen i benken er saga til, øksa og/eller høvla. Alle delar av jern som har vore ein del av benken er rusta bort. Vi kan derfor bare sjå hola etter spikrane som har halde beina fast i benkeplata. Vi kan også bare sjå hola etter eventuelle benkehakar og andre festeinnretninger.

Vasamuseet
Høvelbenken frå Vasaskipet sett frå enden. Dei to føtene som er på framsida av benken står omlag i lodd medan dei bakre føtene skrår bakover. Foto: Roald Renmælmo

Høvelbenken har total lengde på 3.3 meter og bredda på benkeplata er frå 33 til 36,5 cm. Høgda på benken, arbeidshøgda er 72,5 cm. Det er to rader med runde hol i benkeplata. Desse tolkar eg som hol for killingfot sidan hola er runde og dimensjonen på dei tyder på det. Det er variasjon på diameter på hola, truleg på grunn av erosjon, men dei minste er på 25 mm. Dei største hola er nærare 50 mm, desse er tydeleg eroderte og ikkje lengre runde. Det er eitt hol som er firkanta og måler 23 x 25 mm og står rett innanfor framtanga. Sjå biletet under. Det er også ei rekke med hol i dei fremre føtene. Også desse er eroderte og dei minste av dei er kring 30 mm i diameter. Det er ikkje bevart nokon killingfot saman med benken så vi kan ikkje utelukke at hola er laga for andre formål. Det at begge rekkene med hol i benkeplata er såpass langt inn på benken peikar mot at dei er for killingfot. Om det var hol for flyttbare benkehakar så trur eg hola har vore plassert så nær kanten av benken som mogleg. Flyttbare benkehakar gir ikkje særleg meining på ein høvelbenk som ikkje har baktang for å spenne fast emna. Runde hol for benkehakar er også uvanleg. Også dei franske høvelbenkane som Roubo viser har to rekker med hol for killingfot.

Vasamuseet
Detalj av framtanga på Vasabenken. Framtanga er ein rekonstruksjon som er gjort ut frå tolking av spor. Benken hadde ikkje bevart framtang når den ble funnet. Det var berre spor etter ein kloss som har vore spikra fast i sida på benken. Utforminga på framtanga kan ha vore svært ulikt det som er gjort i rekonstruksjonen. Tanga kunne godt ha hatt ein skruve for fastspenning. Legg merke til sprekka som går frå framkant på venstre side, gjennom holet (for benkhake?) innfor framtanga og vidare. Skaden har vore reparert før forliset. Det kan vere som eit prov på at benken har vore i bruk, kanskje i samband med innreiinga av skipet? Det avlange holet innom framtanga er tappen frå foten som kjem til syne etter slitasje i benkeplata. Tappane var tappa nesten gjennom frå undersida. Foto: Roald Renmælmo
Wasamuseet
Oversiktsbilete av høvelbenken frå Vasaskipet. Foto: Roald Renmælmo

Høvelbenken er eit døme på ein benk som har fungert utan baktang. Ein har hatt ein måte å feste emna som ikkje krev oppspenning mellom to benkehakar. Den unike konteksten til denne benken gjer han veldig interessant for oss som vil undersøkje historisk snikkararbeid. Vi veit at benken var bygd og var i bruk før forliset. Bruken kan vi sjå av at benken har vore reparert. Vi kan altså seie ganske sikkert at ved denne benken har det stått ein snikkar og arbeidd i 1628, og kanskje også tidlegare. Saman med dei snikkarprodukta vi finn i skipet gir det oss eit høve til å sjå om det er mogleg å seie noko om arbeidsmåten til snikkaren på denne tida. I same området i vraket er det også funne ein del verktøy som vi tenkjer naturleg høyrer saman med snikkarhandverket.

For å gå vidare med studien av denne benken vil vil byggje to kopiar. Tomas Karlsson vil bygge ein kopi i sin eigen verkstad. Tomas snikrar høvelbenk, modell Vasaskipet.

Vi vil også saman byggje ein kopi i Mariestad. Tomas og Roald snikrar høvelbenk i Mariestad.

Desse kopiane vil gi igjen bruke i ulike forsøk med historisk snikkararbeid.

Litteratur:

Roubo (1769). L`art du menusier: avec figures en taille-douce. Paris:

Hyvelbänk på Skokloster

Hyvelbänk i den "oavslutade salen" på Skokloster. Foto Tomas Karlsson.
Hyvelbänk i den “oavslutade salen” på Skokloster. Foto: Tomas Karlsson.
Skokloster slott i Uppland finns i den s.k “oavslutade salen” tre hyvelbänkar. En av bänkarna är från 1700-talets slut eller från 1800-talets förra hälft och är av tysk modell. (Knutsson & Kylsberg : 1985). Vid ett besök på slottet i februari 2013 av Jarle Hugstmyr, Roald Renmælmo och Tomas Karlsson, ställde vi oss frågan om bänkens nuvarande konstruktion är den ursprungliga, och om den nu har förändrats genom åren vilka förändringar har skett? För att skaffa underlag för fortsatta analyser och tolkningar gjorde Roald och Tomas ett nytt besök i augusti 2013 för att dels mäta upp hyvelbänken och dels några hyvlar.

Bänkskivan är av ek, bänklåda och underrede av furu. Bänkskivan har vid något tillfälle lagats i med ett stycke ek. Bänken har fram- och baktång. Bänken är försedd med en rad bänkhakshål.  Ett runt genomgående hål som förmodligen varit till för en hållhake (killingfot) och ett runt ett hål som satts igen. Från ovansidan finns också två fyrkantiga hål, 50 x 50 mm. Från undersidan syns ytterligare två fyrkantiga hål med samma mått. Dessa täcks av den ovan nämnda ilagningen.

Hyvelbänkens undersida. Foto Roald Renmaelmo.
Hyvelbänkens undersida. Foto: Roald Renmælmo.
framtångens-undersida
Framtångens undersida. Foto: Roald Renmaælmo.
baktångens-undersida
Baktångens undersida. Foto: Roald Renmaælmo.

På bänkskivans undersida finns spår efter spräckning och ritsar för bänkhakshålen och de fyra fyrkantiga hålen.

_P7C7861
Ritsar på bänkskivans undersida. Foto: Roald Renmælmo.
Ritsar
Ritsarna för bänkhakshålen och för de fyra större hålen förefaller vara gjorda vid samma tillfälle. Foto: Roald Renmælmo.
Bänkhake-2
Bänkhake. Foto: Tomas Karlsson.

 Att arbetsstycken kan sättas fast på vanligt sätt i fram- och baktång och mellan bänkakarna är uppenbart och förmodligen har de två runda hålen varit till för en bänkhållare (killingfot). Men vad fyra fyrkantiga större hålen varit avsedda för är inte lika självklart. Man kan spekulera kring om det kan vara för bänkhakar som sätts i en kloss som sedan sätts i de fyrkantiga hålen. Vanligtvis brukar det vara ett hål i bänkens ände som haken sätts i och som arbetstycken skjuts emot vid t.ex. hyvling.

Roubo-1
Hyvling med arbetsstycket fäst mot en bänkhake. Ur Roubo, L´art du menusier (1769).
Litteratur:

J. Knutsson & B. Kylsberg (1985). Verktyg och verkstäder på Skoklosters slott. Utställningskatalog 1985.

Roubo (1769). L`art du menusier: avec figures en taille-douce. Paris: