All posts by Tomas Karlsson

About Tomas Karlsson

Snickare från Nyköping, arbetar som lärare i snickeri på Bygghantverksprogrammet vid Institutionen för kulturvård – Mariestad, Göteborgs universitet. Min licentiatundersökning, Ramverk – en studie i bänksnickeri (2013), behandlar snickeriteknik vid tillverkning av en ramverksdörr med handverktyg. Syftet är att rekonstruera och dokumentera snickeriteknik från tiden före snickeriarbetets mekanisering. Den övergripande frågan som ställs är: Hur tillverkades en ramverksdörr och karm med handverktyg innan snickeriarbetet mekaniserades? Undersökningens två huvudsakliga källmaterial, en källardörr med spår efter tillverknings-processen och en beskrivning av tillverkningen av en dörr ur Bong Byggnadssnickaren på landet (1883) analyseras och tolkas för att sammanställas till hypoteser om hur dörrtillverkningen med handverktyg kan ha gått till. Hypoteserna prövas i något vi valt att kalla för hantverksförsök. Tanken med hantverksförsöket är att utföra hantverk, i mitt fall att snickra.

Flyttbart stöd

Bänken har varit försedd med ett flyttbart stöd (sliding deadman). Stödet har med stor sannolikhet använts som hjälp att stödja arbetsstycken som var kortare än avståndet mellan benen vid t.ex. hyvling av kanter.

Stödets mått i uppmätningsprotokollet: 455 mm x 170 x 75 mm

Flyttbart-stöd1
I stödets ändar är urtag gjorda. I ena änden är urtaget helt dvs. det kan kamma över ett annat stycke som passar i urtaget och i andra änden är det ett rimligt antagande att urtaget är slitet. Det bör ha haft ett liknande urtag i båda ändar för att stödet ska hållits på plats i bänken. Foto: Roald Renmælmo

 

Foto: Roald Renmælmo
Stödets slitna ände. Foto: Roald Renmælmo

Stödet är slitet och eroderat. Jag uppskattar att urtagens mått varit, i den ”hela” änden, var ca 31 x 12 mm (1¼” x ½”) och i den slitna änden, ca 50 x 12 (2” x ½”). Med ledning av dessa mått tror jag att den slitna änden med det större urtaget varit vänd nedåt. Dels stämmer det med måtten på den uthyvlade ”noten” på underslån och att stödet bör ha slitits mer på nedsidan vid användningen. Underslåns utsida är kraftigt nednött, kanske en kombination av förslitning och erodering. Det bör också i så fall varit fallet med stödet.

flyttbart-stöd-5
Listen som håller stödet på plats i bänkskivans underkant är rekonstruerad. Foto: Roald Renmælmo

 

IMG_0016
Stödet på plats. Foto: Tomas Karlsson

 

Källor

Hocker, Fred (2012). Uppmätningsprotokoll.

Borrning av hål i skivan för bänkhållare

I skivan på Vasabänken har 13 runda hål borrats. Hålen är från 25 mm – 54 mm. Vi har antagit att hålet på 25 mm är den urprungliga dimensionen och att de övriga hålen har slitits och eroderat. Antalet hål är 13 st, placerade i två rader som förskjutits. 12 av hålen ligger i en jämn linje, ett hål är centrerat i skivan. Avstånden mellan hålen i de två raderna är i genomsnitt 420 mm. 10 av de tolv hålen ligger inom en spridning på 401 mm – 414 mm. På dessa hål är genomsnittsavståndet 408 mm, vilket motsvarar 16 1/2 verktum. Viss förskjutning av hålen kan ha uppstått vid borrningen och den efterföljande förslitningen och eroderingen.

image
Skivan har märkts upp för borrning av hål för bänkhållare efter måtten i uppmätningsskissen. Måtten är tagna från skivans högra ände, sedd framifrån och i förhållande till en centrumlinje. Hålet nederst i bild avviker från de två raderna. Hål nummer 13 vid bänkens vänstra ände har inte markerats.

Vi har antagit att hålen varit till för bänkhållare. Två bilder exempel ur två encyklopedier från 1700-talets mitt, mer än 100 år efter att Vasaskeppet sjönk, visar en liknande  hålbild som på Vasaskeppsbänken, dvs. hål som är spridda över bänkytan.

Hyvelbänkar ur Roubo.
Hyvelbänkar ur Roubo.
Vekrstadsbild ur Diderot & Dállembert.
Vekrstadsbild ur Diderot & Dállembert.

Bänkhållaren som ska användas har en  diameter på ca 27,5 mm. Bänkhållaren som stått som förebild för de två kopior som smitts har tidigare använts i en bänk med fram- och baktång. Hålen borrades   med utgångspunkt från två bilder, en från Roubo (1769) och en från Hallén & Nordendahl (1923), ca 5 mm större än bänkhållarens diameter. Detta gjorde att hållaren lutade något när ett stycke spändes fast.

Roubo-018
Ur Roubo.

 

 

Bänkhållare. Ur Hallén & Nordendahl (1923).
Ur Hallén & Nordendahl (1923). Skalan på bilden anges till 1:8. Vid mätning på bilden ger det ett mått på hållaren 25 mm och hålet till 32 mm.

Som tidigar nämnts kan hålen i originalbänken har borrats med någon typ av skednavare. Jag provade att borra hål i ek med en konisk spiralnavare och en spiralnavare. Jag fick problem med den koniska navaren. Det var svårt att få den att «ta» och när jag väl lyckades komma ned en bit i stycket blev det så tungt att dra runt  i den torra eken, att det kändes som att jag riskerade att bryta sönder navaren.  Jag lämnar borrningen med den koniska navaren till fortsatt provning i bänken i Mariestad då Roald, som har mer erfarenhet av att använda koniska spiralnavare, är med.

image
Konisk spiralnavare, tillverkad av Johannes Fosse. Foto: Tomas Karlsson

 

image
Spiralnavare av Engelsk tillverkning. Foto: Tomas Karlsson

Originalskivan är 3302 mm lång och 365 mm i vänster ände respektive 323 mm i höger ände. Hålen på Stigtomtabänken, som är jämnbred, 365 mm, mäts in med måtten från uppmätningsprotokollet. Istället för att borra hålen ca 5 mm större än hållaren väljer jag att borra dem ca 1 mm större.

image
Hålen borras av Jonas Karlsson. Foto : Tomas Karlsson

Källor

Diderot, Denis & Alembert, Jean le Rond d» (red.) (1778-1781). Encyclopédie, ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers.

Hallén & Nordendahl (1923). Träslöjd.

Hocker, Fred (2012). Uppmätningsskiss.

Roubo  (1769). L’art du menuisier: avec figures en taille-douce  es sciences, des arts et des métiers.

 

Montering av bänken i Stigtomta

Bänken är klar att sättas ihop. Den längsgående underslåns tappar var låst med pinnar i originalbänken och benens tappar med spikar. Att låsa tapparna med pinnar, ”att pinna ihop”, är ett uttryck som J M Bong använder i Byggnadssnickaren på landet (1883).

Pinnar
Pinnad sammansättning i vänster framben och underslå. Foto: Roald Renmælmo
Borrning
Hålen borrades med en «modern borrsväng» med ett 3/4″ spiralborr. I verktygsfynden från Vasaskeppet fanns en borrsväng. Borret saknades, men det är troligt att det var någon typ av skedborr som användes. Foto: Tomas Karlsson

 

Borevinner, økseskaft, tappjarnskaft, vinkel og handtak til ei sag av hollandsk eller svensk type i følgje Rålamb. Dette er noko av innhaldet i ei verktøykiste som var funnen om bord i vraket. Alt av jarn er rusta bort så det er berre skafta som er bevart. Foto: Roald Renmælmo
Verktygsfynd från Vasaskeppet. Foto: Roald Renmælmo
tvärslå
Tvärslå i höger benpar. Den är numer fäst med skruvar men har tidigare varit spikad. Foto: Roald Renmælmo
Tvärslå2
Tvärslån spikades fast med 3″ smidda spikar. Det var nödvändigt att förborra, dels för att undvika att virket sprack och dels för att jag inte kunde slå ned spiken i den torra eken utan ett den kröktes.Foto: Tomas Karlsson
spikning2
I frambenen gjorde jag en försänkning innan spiken slogs i för att få ned skallen under ytan. Spikarna som användes var 4″ långa, skallen är kraftig och skulle vid indrivningen riskera att spräcka virket vid tapphålet om inte försänkningen gjordes. På bänkens framsida ska arbetsstycken fästas med bänkhållare och därför behöver ytan vara slät. Foto: Tomas Karlsson
Vänster bakbens möte mot skivan. Benet sticker ut något från skivans kant och är fasad in mot kanten.
Vänster bakbens möte mot skivan. Benet sticker ut något från skivans kant och är fasad in mot kanten. Foto: Roald Renmælmo
spikning-bak
Höger bakben. Spikarna slogs i utan försänkning för spikskallen. Foto: Tomas Karlsson

 

Källor

J M Bong Byggnadssnickaren på landet (1883).

Hållhakar i Sverige

Jag har börjat att leta exempel på det hjälpmedel, både ord och föremål, för att hålla fast arbetsstycken som vi anser ha använts vid arbeten på Vasabänken. Roald har gått igenom norskt material i ett inlägg. Det jag hittills hittat i litteratur och frågelistssvar är ytterst begränsat. Jag kommer senare att gå igenom fler frågelistssvar i hopp om att hitta fler exempel.

I Hallén & Nordendahl (1923) finns en bild på en «bänkhållare». Den beskrivs på följande sätt: » Bänkhållare, knekt (valet), är ett enkelt redskap, som ofta begagnas för att på hyvelbänken fasthålla trästycken vid avsågning, nedsågning, borrning, stämning m.m. Hållaren, består av en rund järn- eller stålten, i övre änden utsmidd till en stark vinge eller fjäder. Den nedsättes i ett å bänkskivan borrat hål; arbetsstycket lägges under fjädern och fastspännes genom ett slag med klubban på klacken i riktning a och lossas genom ett slag i riktning b.»

Bänkhållare. Ur Hallén & Nordendahl (1923).
Bänkhållare. Ur Hallén & Nordendahl (1923).

Här används benämningarna «bänkhållare» och «knekt». Knekt är ett återkommande ord för olika slags hjälpmedel inom snickeri. Noterbart är att här nämns också  «valet» som är den franska benämningen för en bänkhållare (Diderot & D Àlembert 17??). En kommentarfrån «johanrubank» till Roalds inlägg om «killingfot» är att det svenska ordet för «holdfast» är «fransk bänkspännare».

I Stadius ( 2013) ingår en genomgång av några bouppteckningar efter stolmakare i Stockholm. I flera av dem återkommer ordet ”stämhake”.  Jag har inte stött på ordet tidigare, men det kan vara en bänkhållare som avses.

När snickarmästaren Ove Malm gick i lära i en verkstad i Lund på 1930-talet hörde han de äldre snickarna använda uttrycket «fans tumme» för en bänkhållare.

För några år sedan köpte jag två bänkhållare av Kalle Melin. Han hade i sin tur köpt dem i Gärds Köpinge i  Skåne, av en samlare som specialiserat sig på järnföremål. Enligt Kalle Melin samlade han in föremål inom en radie av ca 10 mil från Gärds Köpinge, dvs. i  Skåne och Blekinge.

Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto Tomas Karlsson
Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto Tomas Karlsson
Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto: Tomas Karlsson
Bänkhållare inköpt i Gärds Köpinge. Foto: Tomas Karlsson

Roald och jag har bett smeden Mattias Helje i Lima tillverka kopior efter en av bänkhållarna. Vi kommer att använda dem i bänkarna som tillverkas i Stigtomta och Mariestad.

Bänkhållare tillverkade av Smeden Mattias Helge i Lima. Foto: Mattias Helge
Bänkhållare tillverkade av Smeden Mattias Helje i Lima. Foto: Mattias Helje

Källor

Hallén & Nordendahl (1923). Träslöjd.

Stadius, C (2013). En studie av stoltillverkningen i Stockholm 1750 – 1820.

Malm,O. Muntlig uppgift.

Underredet

När tapparna sågades på underslån, som är för lång att såga rättuppstående,  la jag stycket på bänken och spännde fast det med en hållhake. Ett uttryck för detta sätt att såga är att «såga för fot».  I Svensk litteratur har jag stött på uttrycket i «J M Bong Byggnadssnickaren på landet, då i samband med sinkning och i C Larsson Sju hantverk, vid klysågning.

Tappslitning3
Slitsarna för tapparna sågades «för fot». Foto: Tomas Karlsson

Det flyttbara stödet är inpassat mellan underslån och en list i bänkskivans undersida. Listen är rekonstruerad och vi vet inte med säkerhet hur den sett ut eller hur den har  varit fäst i skivan.

Stöd5
Stödet insatt i bänken (röd markering). Foto: Roald Renmælmo

I ändarna på stödet är urtag gjorda för att hålla det på plats. På änden som är vänd nedåt på stödet är urttaget i slitet i en kant. Foto: Roald Renmælmo

Flyttbart-stöd2
Stödets nedre ände. Foto: Roald Renmælmo
Flyttbart-stöd1
Stödets övre ände. Foto: Roald Renmælmo

På den längsgående slån är övre ytterkanten rundad, förmodligen har det uppkommit av något slags slitage. Detta gör att stödet inte är fast i bänken. På insidan av slån är det en fals, förmodligen har det varit det på utsidan. Om stödet haft samma utformning på undre änden som den övre, har det hållts på plats i bänken.

flyttbart-stöd3
Stödet och slån från insidan. Foto: Roald Renmælmo

Jag valde att hyvla en fals på slåns överkant, både på in- och utsida. Senare kommer jag att göra urttag på stödets båda ändar som passar mot slån och listen i skivans undersida. Falsningen gjordes med en sponthyvel, simshyvel och en falshyvel.

Falsning10
Först hyvlades ett notspår 15 x 12 mm, på övere kanten. Foto: Tomas Karlsson.
Falsning14
En rits för falsdjupet 12 mm drogs upp. Foto: Tomas Karlsson
Falsning16
Notspåret fasades med en simshyvel. Foto: Tomas Karlsson
Falsning18
Till sist avjämnades falsen ned till ritsen med en falshyvel. Foto: Tomas Karlsson
Falsning20
Den falsade slåns överkant. Eftersom tapphålen var 3 mm för små, gjordes en avsats i tappens överkan. Det var inte min avsikt från början. Tapp och tapphål ska passa utan justeringar. Foto: Tomas Karlsson
monterad-bänk1
Underredet, så långt det nu är klart, insatt i bänken. Foto: Tomas Karlsson

Källor:

Bong, J M (1883). Byggnadssnickaren på landet.

Larsson, C (1955). Sju hantverk.

Underredet

I underredet på bänken från Vasaskeppet är en längsgående underslå intappad i benen. Förutom att slån har en stabiliserande funktion är den också upplag för ett flyttbart stöd.

Möte mellan höger framben och underslån. Foto: Roald Renmælmo
Möte mellan höger framben och underslå. Foto: Roald Renmælmo
Möte underslå/ben sedd från insidan och tvärslå. Foto: Roald Renmælmo
Möte underslå/ben sedd från insidan och tvärslå. Ett stycke av benet har lossna vid sidan av tapphålet. Foto: Roald Renmælmo
Bänkens framben.   Tapphålet i vänster framben är 113 x 38 och 10,2 cm djupt. Tapphålet i höger framben är 113 x 38 och 8,5 cm djupt. Efter uppmätningsritning av Fred Hocker.
Bänkens framben. Tapphålet i vänster framben är 113 x 38 och 10,2 cm djupt. Tapphålet i höger framben är 113 mm x 38 mm och 8,5 cm djupt. Efter uppmätningsritning av Fred Hocker.

I uppmätningsprotokollet som vi fick av Fred Hocker på Vasamuseet anges måtten för underslån till 2480 x 80 mm. Uppgifter om bredden saknas. Tappen som går in i benen ser ut att vara lika bred som hela stycket och är lika bred som tapphålet dvs. 113 mm.

Huggning av tapphål

Jag använder samma teknik som hvid huggningen av tappålen i skivan. Hålen huggs  8,5 cm djupa i båda benen. Lockbetteln är en knapp 1/2" tjock. Foto: Tomas Karlsson
Jag använder samma teknik som vid huggningen av tappålen i skivan. Lockbetteln är en knapp 1/2″ tjock. Tapphålens underkant är placerade 82/83 mm från benens underkant i Vasaskeppets bänk. Hålen huggs 8,5 cm djupa i båda benen. Foto: Tomas Karlsson

Bänken i verkstaden i Stigtomta står på egna ben

Benen är tillfälligt insatta i skivan. den ubderliggande längsgående slån ska monteras innan benne låses med spikar. Foto: Tomas Karlsson
Benen är tillfälligt insatta i skivan.Den underliggande längsgående slån ska monteras innan benen låses med spikar. Foto: Tomas Karlsson

Bänkens ben är färdiga för montering i skivan. Höjden på bänken är 3 cm högre än originalbänken som är 712 mm på högsta punkten, vilket med nutida ögonmätt betraktas som en låg bänk. Anledningen till att jag höjt bänken något, 3 cm högre än originalet, är att de människor som det hittats rester av på Vasaskeppet hade en medellängd av 1,67 meter. Den längsta var 1,8 meter och den kortaste 1,6 meter (Hocker 2011). Detta kan jämföras med de soldater som var ombord på skeppet Kronan 1676, deras medellängd var 170 cm (Arcini 2014). Möjligen kan detta, 1600-talsmänninskans längd, vara en anledning till att bänken från Vasaskeppet är så låg. Jag är inte övertygad om att så är fallet och att bänken kanske kommer att sänkas. Efter provning av bänken kommer eventuellt höjden justeras till 712 mm, om det visar sig att höjden är funktionell för sågning, hyvling, huggning av tapphål etc. arbeten som är vanliga vid bänksnickeriarbete.

 

Skivan-kupning
Efter att skivan har varit inne i verkstaden har den efter uppriktningen kupat sig något. Jag försöker förhindra att den torkar för hastigt genom att limma ändarna och täcka den med plast. Foto: Tomas Karlsson

Källor

Hocker, Fred (2011). Vasa, a Swedish Warship.

Caroline Arcini , e-mail 2014-01-28.

Sågning av benens tappar

Längden på frambenes tappar är 35 - 48 mm. Bakbenens tappar har inte varit möjliga att mäta vid uppmätningstillfället. Jag väljer att göra tapparna 2 verktum långa.
Längden på frambenes tappar är 35 – 48 mm. Bakbenens tappar har inte varit möjliga att mäta vid uppmätningstillfället. Jag väljer att göra tapparna 2 verktum långa. Foto: Tomas Karlsson
Slitssågning av tappen. Foto: Tomas Karlsson
Slitssågning av tappen. Foto: Tomas Karlsson
Slitsningen kapas bort. Foto: Tomas Karlsson
Slitsningen kapas bort. Foto: Tomas Karlsson
För att underlätta att få ett "skarpt" sågsnitt vid kapningen av slitsen förstärks ritsen. Foto: Tomas Karlsson.
För att underlätta att få ett «skarpt» sågsnitt vid kapningen av slitsen förstärks ritsen. Foto: Tomas Karlsson.
Frambenen är kapade ca 3 cm högre än originalbänken. Foto: Tomas Karlsson
Frambenen är kapade ca 3 cm högre än originalbänken. Foto: Tomas Karlsson

Huggning av tapphål för bakbenen

Efter ett uppehåll för arbete med bänken i Mariestad och ett besök på Vasamuseet fortsätter jag erbetet med bänken hemma i verkstaden i Stigtomta med att hugga tapphål för bakbenen.

Bakbenen lutar ut från skivan, vilket förmodligen gjorts för att göra bänken stadigare i sidled. Yttermåtten nere vid foten är 622 mm på uppmätningingsritningen. För att hitta rätt vinkel slår jag ut ett snitt i skala 1:1 på en skiva.

Tapphålen grovhöggs först. Till hjälp att hitta vinkeln använde jag en vinkelkapad bit att syfta efter. Foto: Tomas Karlsson
Tapphålen grovhöggs först. Till hjälp att hitta vinkeln använde jag en vinkelkapad bit att syfta efter. Foto: Tomas Karlsson
Grovhugget tapphål. Foto: Tomas Karlsson
Grovhugget tapphål. Foto: Tomas Karlsson
Efter grovhuggningen renskar jag tapphålet med ett järn med långt skaft, vilket underlättade att hitta rätt vinkel. Foto: Tomas Karlsson
Efter grovhuggningen renskar jag tapphålet med ett järn med långt skaft, vilket underlättade att hitta rätt vinkel. Foto: Tomas Karlsson
Vinkeln kontrollerades med hjälp av smygvinkel. Foto: Tomas Karlsson
Vinkeln kontrollerades med hjälp av smygvinkel. Foto: Tomas Karlsson

Sammansättning av underrede och skiva

Mått

Delarna till underredet är färdighyvlade och klara att sättas samman med skivan som fortfarande är ohyvlad. Frågan är vilken arbetsgång som snickaren som någon gång före 1628 tillverkade bänken valde när den tillverkades. Var skivan och benen dimensionerade, vilket innebar att alla sidor hyvlades eller valdes ett annat sätt? På alla fyra tapphålen är måttet till hålets insida 85 mm. Bredden på hålen är 53 mm och längden vid frambenen 137 mm och bakbenen 155 mm, enligt uppmätningsskissen. Måtten är förvånansvärt och exakta med tanke på att de legat under vatten i flera hundra år och därefter bärgats, besprutats med Peg och vatten under 17 år och därefter torkat.

Bänkens mått. De streckade delarna till underredet är ännu ej hyvlade. Skivans tjocklek varierar från 64 mm till 52 mm. Vad som är slitage efter användning, errodering eller vilket det ursprungliga måttet var är naturligtvis svårt att veta. Det sågade ämnet till skivan är 75 mm tjockt.
Bänkens mått. De streckade delarna till underredet är ännu ej hyvlade. Skivans tjocklek varierar från 64 mm till 52 mm. Vad som är slitage efter användning, errodering eller vilket det ursprungliga måttet var är naturligtvis svårt att veta. Det sågade ämnet till skivan är 75 mm tjockt. Efter uppmätningsskiss av Fred Hocker.
Tapphålens mått. Måttet vid asterisk är tapphålets placering i förhållande till skivans ände. Efter uppmätningsritning av Fred Hocker.
Tapphålens mått. Måttet vid asterisk är tapphålets placering i förhållande till skivans ände. Efter uppmätningsritning av Fred Hocker.

Skivan

Skivans ovansida grovriktas genom att jag vägar av i båda ändar och på mitten. Foto: Tomas Karlsson
Kanterna hyvlades i vinkel. Vinkeln mättes vid ändarna och på mitten. Därefter riktades också undersidan. Påmärkningen för tapphålen gjordes med inre ritsen 85 mm från skivans kant. Foto: Tomas Karlsson

huggning-tapphål1

Tapphålen huggs med lockbettel. Två hål huggs och därefter rensas materialet mellan hålen bort med stämjärn. Foto: Tomas Karlsson
Tapphålen höggs med lockbettel. Två hål höggs utmed hålets sidor och därefter rensades materialet mellan hålen bort med stämjärn. Foto: Tomas Karlsson