När tapparna sågades på underslån, som är för lång att såga rättuppstående, la jag stycket på bänken och spännde fast det med en hållhake. Ett uttryck för detta sätt att såga är att «såga för fot». I Svensk litteratur har jag stött på uttrycket i «J M Bong Byggnadssnickaren på landet, då i samband med sinkning och i C Larsson Sju hantverk, vid klysågning.
Det flyttbara stödet är inpassat mellan underslån och en list i bänkskivans undersida. Listen är rekonstruerad och vi vet inte med säkerhet hur den sett ut eller hur den har varit fäst i skivan.
I ändarna på stödet är urtag gjorda för att hålla det på plats. På änden som är vänd nedåt på stödet är urttaget i slitet i en kant. Foto: Roald Renmælmo
På den längsgående slån är övre ytterkanten rundad, förmodligen har det uppkommit av något slags slitage. Detta gör att stödet inte är fast i bänken. På insidan av slån är det en fals, förmodligen har det varit det på utsidan. Om stödet haft samma utformning på undre änden som den övre, har det hållts på plats i bänken.
Jag valde att hyvla en fals på slåns överkant, både på in- och utsida. Senare kommer jag att göra urttag på stödets båda ändar som passar mot slån och listen i skivans undersida. Falsningen gjordes med en sponthyvel, simshyvel och en falshyvel.
Källor:
Bong, J M (1883). Byggnadssnickaren på landet.
Larsson, C (1955). Sju hantverk.
Høvelbenk 
Ein tanke på “Underredet”